Vi behöver miljontals Greta Thunberg

“Tänk om vi ge­nom­för dras­tiska åt­gärder för att styra kli­matet och en dag finner att det inte hade nå­gon ef­fekt” skriver Lars J Eriksson i sin opinionstext

Var­ning för kli­mat­pa­niken (SKD, 4/8/2019). Men tänk tvärtom!

Tänk om vi förnekar flera års “peer reviewed” forskning och alla varningar

från IPCC. Tänk om vi struntar exempelvis i Vita Husets senaste fjärde National Climate Assessment Report (2018), utgiven trots Vita Husets önskan att den skulle kastas i soptunnan.

”Without substantial and sustained global mitigation and regional adaptation efforts, climate change is expected to cause growing losses to American infrastructure and property and impede the rate of economic growth over this century.”

(Utan substantiella och kontinuerliga globala utsläppsminskningar och regionala anpassningsinsatser förväntas klimatförändringarna orsaka växande förluster för amerikansk infrastruktur och egendom och hindra ekonomisk tillväxt under det här århundradet. Reds. anm.)

Egentligen dränker forskningen med varningar om ett tilltagande hot.

Inte bara för människor och arbete utan, som Vita husets rapport säger, hot mot de saker Lars-Joel Eriksson tycker är viktiga som “in­du­strin, trans­porter och jordbruk” som han tycker blir offer för onödiga åtgärder.

Bakom klimathotet ligger otroligt stora negativa externa effekter som vi under flera decennier har struntat i att prissätta. Vi har använt fossil energi till priser som inte tagit hänsyn till deras inverkan på planetens liv och framtid. Dagens priserna snedvrider fortfarande vår utveckling och tillväxt grovt med slutlig katastrof som följd.

Men kanske räcker inte forskningen. Lägg till de upprepade klämtande klockor som Sibiriens och Alaskas megabränder är. Samt Frankrikes, Tysklands, Indiens och Australiens obeskrivliga värmeböljor eller centrala USA:s eller Kinas översvämningar och orkaner som alla inträffat de senaste fyra månaderna.

Just dessa händelser bekräftar forskningen. Hittills sällsynta händelser

kommer allt oftare och allt starkare och med mer förstörelse och med stora kostnader för alla skattebetalare och löntagare.

Lars-Joel Eriksson vädrar också en underlig pessimism. Han hävdar att fossilt oberoende är svårt, att fun­gerande stor­ska­liga fossilfria industrier inte finns, och att det är brist på råmaterial för batterier. Eriksson tycker alltså att vi borde ge upp.

Jag tycker vi istället ska se till är att den nödvändiga omställningen kan leda till en minskning av klimat förluster, till nya batterifabriker liknande den i Skellefteå, till nya produkter som elbilar eller till effektivare solpaneler, och till nya jobb. Och det är en vinst för alla, till och med för nej-sägarna.

Lars-Joel Eriksson tycks också säga att det bästa skulle vara att titta kortsiktigt och strunta i klimatets destruktiva kraft på längre sikt. Eriksson vill satsa på nya vallar, byggande på låg­länt havs­nä­ra mark, snabbt för­bättring av jord­brukets be­vatt­nings­sy­stem, ­förbättring av in­frastruk­turen. Bra.

Men den största besparingen på både kort och lång sikt är att ta itu med klimathotet nu, genom påtagliga åtgärder för stora snabba koldioxidutsläppsminskningar, medan man försvarar sig mot de kommande klimatkatastroferna.

Varje år av fördröjning kostar och det kostar ännu mer. Jag tänker på USA:s Prof essor James Hansen och föredrar kurvan som endast tar hundra år att återställa till en rimlig halt av koldioxid i atmosfären, dvs högst 350 ppm., istället för flera hundra, om inte tusentals, år som riskerar att bli fallet när man förhalar med ett erkännande

av nödläget.

Då förstår man varför det behövs en ung 16-åring som inte ens har tagit studenten för att bry sig om den politiska, ekonomiska, intellektuella och ekologiska handlingsförlamningen. Greta Thunberg vädjar djärvt för fokus, vilja och handlingskraft till drastiska men konstruktiva åtgärder.

Vi behöver inte Business as Usual. Vi behöver miljontals sådana som

Greta.