Gastkramande om liv, ångest och sjukdom

Det är i sanning utmattande att läsa Beate Grimsruds nya 575 sidor långa roman Jag föreslår att vi vaknar. Inte för att den är lång utan för att texten har ett så närmast furiöst emotionellt tryck, att man bara inte kan värja sig.

Men värja sig vill man inte heller eftersom Beate Grimsrud skriver så till den grad bra.

Vilde Berg är en kvinna i den begynnande medelåldern, och liksom Grimsrud är hon författare, uppvuxen i Norge men bosatt sedan länge i Stockholm. Hon är alltså ett slags alter ego till författaren men ändå en romanfigur.

Vilde lever delvis som sambo delvis som särbo med O, har också många andra nära vänner och hon är hektiskt verksam, skriver, föreläser och flänger runt på olika författaruppdrag.

En dag dimper ett vitt brev ner i brevlådan. Hon kallas till en undersökning. Den utmynnar i diagnosen bröstcancer.

Sådana chockbesked om sjukdom, och vad som följer av oro, behandling och ibland återfall har skildrats förr men aldrig på detta sätt. Författaren, det vill säga Beate Grimsrud genom Vilde, går rakt in i den egna rädslan och ångesten, tar sig an den oerhörda utmaning det innebär att gestalta den egna skräcken och den egna existentiella utsattheten och att försöka finna ett eget språk för den.

Fast försöka är egentligen fel ord,

Beate Grimsrud har redan ett sådant språk, det vet vi från romanen ”En dåre fri”, där hon skildrar ett annat alter egos svåra vandring genom den psykiatriska vården. Vilde är en nära syster till Eli i den romanen och till den Beate, som skriver. Och de har samma fantastiska hand med sitt språk, hektiskt, drastiskt, roligt och bottenlöst allvarligt. I musikaliska termer skulle jag beskriva det som ett allegro furioso i två åttondels takt, alltså med en så snabb puls, att en oförsiktig läsare lätt kan stå på näsan. Vilde måste få sitt ena bröst bortopererat, och när det kommer till själva operationen heter det bara:

”Klappen smäller igen. En mycket central scen: Operationen. Action! Skriker Gud. Kameran rullar. Tiden stannar aldrig. Alla i rummet agerar utom Vilde. Nu flyger hon.”

Vilde lyfter sedan in hela sitt liv i den pågående sjukdomsprocessen, det vardagliga sommarpysslandet i det sommarhus hon har tillsammans med O, förhållandet till den nittioåriga mamman där borta i Oslo penetreras lika fint som drastiskt, och mamman hinner också dö under Vildes sjukdom.

Dessemellan kommer Vildes oundvikligt täta kontakter med cancervården. Plågsamt starkt fångar författaren Vildes närmast paniska skräck inför dessa kontakter. Beate Grimsrud går rakt in i själen på Vilde, gräver utan pardon fram vad som finns i dess gömslen. Hon är solidarisk med den egna skräcken, och hennes urvitala språk följer henne hela tiden obrottsligt.

Denna språkliga laddning gör att man läser romanen som en gastkramande thriller. Och det blir värre, Vilde får metastaser på skelettet och är ytterst nära att dö innan det vänder. Beate Grimsrud lyckas till och med i språket fånga hur Vildes morfinbedövade medvetande börjar tappa sin skärpa, som dock återvänder med det mirakulösa tillfrisknandet. Hela tiden bearbetas de existentiella frågor, som sjukdomen ställer.

Interfolierat med Vildes historia möter vi också en Räv och en Råtta, ett slags totemdjur, som huserar på Södermalm i Stockholm och för samtal relaterade till Vilde. Hur man ska uppfatta dessa intermezzon är mycket en smaksak. Somliga läsare kommer att älska dem, medan jag för min del hade föredragit, att författaren strukit dem. Den här romanen är så lång och så fantastiskt rik ändå.