Med livets skörhet i fokus

Ett par som bär på en stor sorg åker på tältsemester. Djupt inne i skogen möter de ett varietésällskap med onda avsikter. Lundafödda regissören Johannes Nyholms nya långfilm, Koko-di Koko-da, är mörk och våldsam och handlar om förlust på flera plan.
– Det handlar om att förlora någon men också om livets skörhet, att det kan förändras snabbt av oväntade och slumpmässiga händelser, säger Johannes Nyholm.

Johannes Nyholm:
Filmer i regi av Johannes Nyholm:
2008: Sagan om den lilla dockpojken (kortfilm, 20 min)
2008: Dockpojken (kortfilm, 27 min)
2009: Drömmar från skogen (kortfilm, 9 min)
2011: Las Palmas (kortfilm, 13 min)
2016: Speldosan (kortfilm, 14 min)
2016: Jätten (långfilm)
2019: Koko-di Koko-da (långfilm)
Johannes Nyholm om …
… framtida filmplaner: ”Jag jobbar med lite olika saker. Bland annat har vi åkt ut i skogen ett helt gäng, till ett gammalt nedlagt industrisamhälle som är mer eller mindre tomt. Vi fick låna ett hus och var där några veckor och inspirerades av miljön och skapade några karaktärer. Det ska bli någon slags väldigt rå slapstick med primala figurer som knappt kan prata och som gräver runt i rester av en civilisation, det är någon slags civilisationskritik inbyggd. Det här är tänkt som både en långfilm och en serie av kortfilmer. Sedan sitter jag och skriver på andra saker, både gammalt och helt nytt. Och så ska jag samarbeta med en animatör så vi får se vad det blir av det.”

Regissören, animatören och manusförfattare Johannes Nyholm inledde filmkarriären med de guldbaggenominerade kortfilmerna Dockpojken (2008) och Drömmar från skogen (2009) och den guldbaggebelönade kortfilmen Las Palmas (2011). 2016 kom hans första långfilm, Jätten, som vann tre guldbaggar – bästa film, bästa manus och bästa mask och smink. Trots framgångarna känner Johannes Nyholm ingen press inför dagens biopremiär för långfilm nummer två, Koko-di Koko-da.
– Jag försöker bara berätta mina historier och sedan är det upp till var och en att hitta dem, säger han.

Historierna som Johannes Nyholm vill berätta har sin alldeles egna både absurda och svarthumoristiska ton och han hittar nya former för var och en av dem.
I kortfilmerna använde han sig av så väl leranimation som skuggteater och Jätten är en mörk saga i en blandning av realism och fantasi om 30-åriga Richard som har autism, en svår missbildning och en stor passion för boule och som får hjälp av en 50 meter lång jätte när livet är svårt.
Nya Koko-di Koko-da är Johannes Nyholms mörkaste och mest våldsamma film. I centrum för handlingen står paret Tobias och Elin, spelade av Leif Edlund och Ylva Gallon. I filmens inledning är de med om en traumatisk händelse. Sedan möter vi dem tre år senare på väg på tältsemester för att försöka hitta tillbaka till varandra och till livet.
I sitt tält djupt inne i skogen hamnar paret i en mardrömslik loop av möten med ett minst sagt våldsamt variétesällskap. Invävt i filmen finns också en skuggteaterföreställning om en kaninfamilj och lyckans fågel.
– Vi började spela in Koko-di Koko-da redan 2011, före Jätten, och det har inte funnits så mycket budget så den är gjord i omgångar och jag har kompletterat och kompletterat, berättar Johannes Nyholm om filmprocessen.

Det ursprungliga filmmanuset till Koko-di Koko-da handlar egentligen bara om det som händer paret i skogen.
– När vi hade filmat stora delar av skogsscenerna och klippt dem insåg jag att det blev för rått, konkret och nattsvart, säger Johannes Nyholm. Därför var jag tvungen att ge paret en bakgrundshistoria så att man förstår dem och bryr sig om dem. Där tillkom själva prologen. Sedan efter att jag klippt det partiet kändes det fortfarande för hårt och jag insåg att det behövdes ett vackert och poetiskt lager. Då tillkom skuggteatern.

Trots den mardrömslika situation som paret i skogen befinner sig i vill Johannes Nyholm inte definiera Koko-di Koko-da som en ren skräckfilm.
– Det är ingen utstuderad skräckfilm men en väldigt obehaglig, chockerande och jobbig film, säger han eftertänksamt. Det handlar egentligen om att konfrontera folk med deras rädslor, att låta betraktaren möta sina egna upplevelser av sorg och förlust. Det kan vara väldigt skrämmande.

Var fick du idén till Koko-di Koko-da?
– Den är inspirerad av mitt eget liv. Jag har varit med om det som händer i en eller annan form och sedan har det stöpts om och gjorts rockader för att skapa en slags helhet. Det finns också en gammal barnbok som min pappa läste för mig när jag var liten inbakad i skuggteaterdelen. Den hette Lyckans fågel och handlade om en fågel som sprider lycka i landet. Folket blir rädda att lyckan ska försvinna och sätter fågeln i en bur där den förtvinar och dör. Sedan återuppstår den som en fågel Fenix.
– Filmen handlar mycket om livets skörhet, att det kan förändras snabbt av oförutsedda och slumpmässiga händelser. Vi vill gärna ha kontroll och trygghet och både hängsle och livrem för att inte drabbas av sorg och olycka men det kan kanske vara skönt att vänja sig vid den tanken på att det är utom vår kontroll. Allt är dock inte bara mörker, sorg och våld. Johannes Nyholm vill ge tröst också.
– Jag vill inte lämna folk i någon nihilistisk tomhet, varken här eller i Jätten, säger han med eftertryck. I Koko-di Koko-da vill jag framförallt ge tröst och bekräftelse till dem som varit nere i den här tomheten.
Här menar han att filmens skuggteaterinslag spelar en viktig roll.
– Det bidrar till känslan av hopp och försoning och ger lite tid mellan de hårdare och mer realistiska partierna. Sedan är den också viktigt som ett tidlöst element. Det här handlar om känslor som vi alltid har haft. Därför passade det med en teknik som är tusentals år äldre än filmkameran.

Var det svårt att kombinera skuggteater med realistiska scener?
– Ja, det är jättesvårt att blanda tekniker och uttryckssätt. Det måste kännas som en logisk fortsättning av det som nyss varit och det måste kännas logiskt när man går ur det. Men det är en väldigt rolig form att arbeta med. Det kanske ser ut som animation men allt man ser rör sig live framför kameran.

I dag är det svensk biopremiär för Koko-di Koko-da men den har redan visats på filmfestivaler runt om i världen och under sommaren har Johannes Nyholm också varit ut på en bussturné med sin film.
– Jag körde runt i en stor buss som är ombyggd till biograf, berättar han. Det var fantastiskt. Det här är en film man gärna vill prata om efteråt och det var ett ultimat sätt att få kontakt med publiken. Man sitter formligen i knäet på varandra, jättenära, så det blir som en stor familj som träffas, ser filmen och pratar länge efteråt.

Hur känns det inför biopremiären?
– Väldigt kul, men också osäkert. Jag kan inte följa filmen personligen nu och vet inte hur det kommer att gå. Generellt är det svårt att få folk att gå på bio men jag hoppas att ordet sprids att det här är något alldeles extraordinärt unikt och något man kan relatera till.

Johannes Nyholm:
Filmer i regi av Johannes Nyholm:
2008: Sagan om den lilla dockpojken (kortfilm, 20 min)
2008: Dockpojken (kortfilm, 27 min)
2009: Drömmar från skogen (kortfilm, 9 min)
2011: Las Palmas (kortfilm, 13 min)
2016: Speldosan (kortfilm, 14 min)
2016: Jätten (långfilm)
2019: Koko-di Koko-da (långfilm)
Johannes Nyholm om …
… framtida filmplaner: ”Jag jobbar med lite olika saker. Bland annat har vi åkt ut i skogen ett helt gäng, till ett gammalt nedlagt industrisamhälle som är mer eller mindre tomt. Vi fick låna ett hus och var där några veckor och inspirerades av miljön och skapade några karaktärer. Det ska bli någon slags väldigt rå slapstick med primala figurer som knappt kan prata och som gräver runt i rester av en civilisation, det är någon slags civilisationskritik inbyggd. Det här är tänkt som både en långfilm och en serie av kortfilmer. Sedan sitter jag och skriver på andra saker, både gammalt och helt nytt. Och så ska jag samarbeta med en animatör så vi får se vad det blir av det.”