Obegripligt men vackert skuggspel

Efter Johannes Nyholms succéfilm Jätten (2016), som bland annat kammade hem tre guldbaggar, är förväntningarna på hans nya film Koko-di Koko-da höga. Det är dock två helt olika filmer. Där Jätten hade charm och ett lekfullt filmspråk har Koko-di Koko-da letat sig in i sorgens mörkaste hål.

Ett par (Leif Edlund och Ylva Gallon) ger sig iväg för att campa som ett försök att lappa ihop sin söndertrasade relation efter en tragisk händelse tre år tidigare. Efter en del hetsigt grälande hamnar de i en skogsglänta där mannen sätter upp tältet. Morgonen efter börjar mardrömmen. Ett karikatyraktigt cirkussällskap á la en dansktalande och våldslysten cirkusdirektör, en stor karl med en död hund i famnen (som hämtad från Möss och människor), och en tystlåten kvinna i långklänning och galet hår med en levande ilsken hund i koppel, dyker upp i gläntan och börjar trakassera paret.

Liksom en speldosa snurrar varv efter varv hamnar paret i en loop, varje dag spelas upp igen.

Cirkussällskapet trakasserar dem lika besinningslöst och obehagligt varje gång.

Nyholm är inte ensam om att göra något som är glädjeberikande, som en cirkus, till dess motsats. Skräckclowner och skräckdockor är vanliga inslag i genren, likväl som ödelagda nöjesfält. Ta det glada ur sitt sammanhang och det blir än mer obehagligt. Cirkussällskapet i skogsgläntan är ett sånt exempel.

Jag blir dock inte klok på filmen. Looparna varierar så pass lite att man nästan blir irriterad över att de kommer igen. Jag förstår att allt som händer paret är en metafor eller allegori över en sorgespiral de inte kan ta sig ur. Men jag förstår inte för vem filmen är gjord. Det blir spretigt och frustrerande när loopen gång på gång slutar i en våldsscen. När det inte gör det spelas istället ett skuggspel upp, en slags historia i historien eller måhända ett ode över paret. Ett vackert skuggspel men inte helt tydlig i vad den vill säga. Kanske tillför det något till filmen och upplevelsen. Jag vet bara inte vad.

Självklart har Koko-di Koko-da också sina kvaliteter. Den är snyggt gjord och obehaget stannar kvar – länge. Men jag kan inte undgå att tänka att den passat bättre som kortfilm. Som den långfilm den nu är hade jag velat att Nyholm som filmskapare lett tittaren genom berättelsen lite mer. Inte nödvändigtvis med trygg hand men åtminstone utan att lämna oss helt till att famla i blindo kring metaforerna i en skräckfilm.