Har lättat på ryggsäcken för att hjälpa andra

José Franco arbetar sedan flera år i en stor livsmedelsbutik i Malmö. I jobbet möter han mängder av människor varje dag; han är en person som märks, ger ett gladlynt intryck.

Men, berättar han, det finns de kunder som bemöter honom annorlunda, till och med undviker honom, sedan han gått ut offentligt och berättat om vad han varit utsatt för – han menar att den nya kunskapen kolliderar så pass hårt med deras tidigare bild av honom att de har svårt att hantera det.

Och, säger han, det finns arbetskamrater som han inte velat sälja sin bok till, eftersom han bedömer att de inte skulle klara av att läsa den.

För hans bok, Tvingad till mognad i ett barns kropp är ingen lättsmält läsning. Där berättar han om hur han tidigt blev föräldralös och hur det kom att prägla resten av hans uppväxt. Han fick ofta byta hem – det vara bara att packa och rätta sig efter vad de vuxna bestämde, ingen frågade honom vad han ville eller vad han kände.

Det var i Uruguays huvudstad Montevideo han växte upp. Hans föräldrar, eller de som han i början trodde var hans föräldrar och som han minns med stor kärlek, dog med kort mellanrum när han var i nioårsåldern.

Sedan följde en tid när han i praktiken bodde ensam, fick ta hand om sig själv. Han fick svårt att skaffa mat, ibland kunde han få äta hemma hos någon kamrat, hos andra sade föräldrarna till honom att gå för att familjen skulle äta.

– När jag läser boken ser jag bilden av den lille pojken som stänger porten bakom sig och står där ute, helt ensam och hungrig.

– Och de här människorna visste om min situation – de bodde kanske 20 meter från mitt hem.

Det fanns människor som brydde sig – och det fanns människor som utnyttjade hans utsatta situation. Han utsattes för sexuella övergrepp, även från människor som hade honom i sin vård, personer han borde kunna lita på.

Han berättar ganska utförligt om dem i sin bok; då har han ändå tagit bort många av de detaljer som finns med i hans ursprungliga anteckningar.

Han blev utnyttjad av vuxna både män och kvinnor. Han säger att han fick en skev bild av vad kärlek var och hur man uttrycker den. Tidigt började han söka upp prostituerade, han blev en person som lätt kunde bli våldsam.

José R Franco berättar att han har svårt att sätta sin tillit till människor, att han sätter folk på prov för att försöka få reda på var han har dem.

– Då kan jag vara en rätt otrevlig person.

Det här är alltså saker som han hade gömt undan. En annan svår upplevelse satte igång en process som gjorde att de kom upp till ytan.

En dag i mars 2006 – då hade han flyttat till Sverige – kom ett telefonsamtal med beskedet att hans son hade omkommit i en drunkningsolycka i Spanien, dit hans tidigare fru flyttat från Uruguay med deras tre barn.

När José Franco kom hem från begravningen sade han till sin chef att han ville komma och jobba nästa dag, att han inte ville ha några frågor om hur han mådde, han ville att allt skulle flyta på som vanligt.

När man läser hans bok får man intrycket att han alltid haft – eller tvingats skaffa sig – förmågan att börja från där han står, att lägga saker bakom sig och gå vidare.

Om det var så han tänkte nu, så visade det sig att han hade fel. En svår tid följde.

– Jag blev rädd att mina döttrar också skulle dö, jag ringde till dem i Spanien stup i kvarten.

– Jag hade mardrömmar, sov inte på nätterna, men gick till jobbet på morgonen ändå.

Efter några månader ledde det till en kollaps.

– Jag fick antidepressiva medel. De gjorde ingenting, bara att jag sov.

En vändpunkt kom när en läkare ordinerade samtalsterapi.

Tillsammans med sin kurator kom han fram till var hans märkliga drömmar kom ifrån. De hade sina rötter i hans barndom – det utsatta barnet han såg i dem, ibland med hans sons ansikte, var han själv.

Han började skriva ner sina minnen. Till en början mest för sig själv, för att komma åt dem. Men så kom tanken att göra en bok av det, att ge möjlighet åt andra att läsa om hans upplevelser.

För att, som han skriver i sin inledning, hjälpa andra som är eller har varit med om liknande saker förstå att de inte är ensamma om sådana upplevelser och att det inte är deras fel. Han vill berätta om misstag han själv menar att han gjorde.

Och han vill ge vuxna en uppmaning om att bry sig, inte välja att titta bort, när de förstår att ett barn far illa eller riskerar att göra det.

José Franco har för övrigt fingerade namn på alla personer som förekommer i boken, eftersom han har blivit rådd till det. Själv hade han hellre uppgivit de riktiga namnen, inte i första hand för att peka ut dem som gjorde honom illa, skriver han, utan mera för att lyfta fram dem som gjorde honom gott.

Det finns alltid flera sidor av sanningen; boken handlar om hans minnen och hur han upplevde händelserna, framhåller José Franco.

När man läser boken förstår man att i miljön där han växte upp fanns det mycket alkohol, men själv höll han sig borta från den. Det och hans sinne för humor, menar han har betytt mycket.

Så småningom fick han bestämma över sitt eget liv. I boken berättar han om det fram till slutet av tonåren; den slutar med att han träffar en kvinna, med vilken han bildar familj och börjar bygga ett företag, med distribution och försäljning av livsmedel.

– Det gick jättebra. Vi kunde ha 30-35 anställda under högsäsong.

Men det blev för mycket jobb också. Stress, han gick upp mycket i vikt,

1996 blev det skilsmässa.

1999 besökte han Sverige.

– Jag skulle representera svenska företag i Sydamerika; jag var här för att se vilka varor jag skulle kunna introducera där.

Det såg bra ut, berättar han.

– Men så började det märkas en ekonomisk kris i Sydamerika. Företag ville vänta lite, många gick i konkurs – flera jag kände begick självmord.

Hans eget företag följde med i raset.

– Jag fick välja mellan att stanna i Sverige och åka tillbaka till ingenting i Uruguay.

Efter en process som tog flera år fick han till slut lov att bosätta sig i Sverige. Nu fanns barnen på närmre håll, eftersom frun flyttat med dem till Spanien. Men medan processen om att få stanna i Sverige pågick kunde han inte hälsa på dem, eftersom han inte vågade lämna landet.

När han så småningom fick ja kunde han börja bygga ett liv här. Studera, arbeta:

– För varje år satte jag upp en plan för vad jag skulle uppnå, lära mig.

Arbetslivet anknyter mycket till det han sysslade med i Uruguay; han har arbetat i flera livsmedelsbutiker i Malmö.

Just nu har han fokus på sin bok och hoppas kunna ta ett steg till. Han vill komma ut till skolor och föreningar för att berätta om sitt liv. Om fel han gjort, om hur man ska bete sig om man blir utsatt för övergrepp.

Men alla svar har han inte. Han ställer sig fortfarande frågan varför han aldrig berättade för några vuxna om vad han varit med om. Kanske, funderar han, tänkte han att det var han själv som gjort något fel.

Nu har han i alla fall, som han beskriver det, lättat på sin ryggsäck. Tom är den inte, han berättar att han håller på att skriva ytterligare en bok, om samma skeenden, men nu med fokus på hur han mådde efter övergreppen. Den ska heta Tillit.

– Jag har aldrig mått så bra som i dag, när jag fått ur mig allt skräp.

José R Franco berättar att han fått frågan om han inte är stolt över att ha skrivit sin bok.

– Stolt? Jo, men jag fick betala ett dyrt pris. Jag förlorade min son. Jag hade hellre haft honom kvar.