Den före detta duk­tiga flic­kans re­vansch

Vi träffas i hennes lä­gen­het i uppväxtorten Lands­kro­na. Det var här som hon en dag kraschade av ut­matt­ning ef­ter att i många år ha levt med symp­tomen men stän­digt pressat sig själv att orka lite till.

Anna Johnsson hade sökt hjälp i vården flera gånger men ingen hade fångat upp att hon var slut­körd. Fo­kus låg på att hjälpa henne med ån­gesten.

I dag har hon fått sin dia­gnos, ut­matt­ning, och är på bätt­rings­vä­gen även om det kommer ta lång tid att bli helt åter­ställd.

Hon har startat en podd, ”Före detta frö­ken duk­tig”, där hon öp­pet och med hum­or be­rät­tar om vad hon har varit med om.

I den för hon en mo­no­log och tanken är att podden inte ska vara för se­riös och kli­nisk i sitt till­tal.

Av­snitten har flera te­man – det kan till ex­em­pel handla om att våga säga nej, om be­kräf­tel­se och hur man und­viker att stressa andra. En del blir nog av­skräckta av tanken på att så öp­pet och ut­lämnande be­rätta om sina be­kym­mer.

För Anna var det ett stort steg att ta men av helt andra skäl.

–Många tycker det är mo­digt men det som har varit mo­digast för mig i det hela, det är att bara ha en podd – den platsen man tar. Att sända ut att jag har nå­got vik­tigt att komma med, som det är värt tiden att lyssna på, för­klarar hon.

Som li­ten hade Anna låg själv­käns­la. Hon kände ald­rig att hon dög som hon var.

Men det fanns ett sam­man­hang där hon kom till sin rätt och det var i sko­lan, på lek­tionerna, där hon kun­de bril­jera med sina kun­skaper och sina fina skol­re­sul­tat. Hon skulle vara bäst på allt.

I hög­sta­di­et, när det var dags för be­tyg, började hon må då­ligt.

Hon trodde att hon älskade sko­lan, att det var hennes grej. Men med fa­cit i hand in­ser hon att det hon älskade var be­kräf­tel­sen, den som hon fick var­je gång hon lyc­kades med nå­got.

– Utan­för klass­rummet kände jag inte alls att jag dög. Jag var inte mobbad men jag satte mig själv utan­för för att jag tyckte att jag inte var bra nog.

När det var dags för gym­na­sie­stu­di­er valde hon att söka sig till en fri­sko­la i Helsingborg. Hon trivdes och själv­käns­lan ökade.

Sam­ti­digt var det nå­got som inte stämde. Pre­sta­tions­ån­gesten var kvar och även skol­per­so­nalen började upp­märk­samma Annas be­te­en­de.

Ef­ter stu­denten blev hon vo­lon­tär inom Svenska kyr­kan och flyttade till Göteborg.

Mot en li­ten er­sätt­ning hjälpte hon till med ak­ti­vi­teter för barn, fa­miljer, kon­fir­mander och se­ni­orer un­der ett års tid.

– Det var kul men ock­så lite läs­kigt. Jag kände mig ex­tremt osä­ker. Jag tyckte att jag kun­de ju ta mer upp­gifter, för där var inget stres­sigt kli­mat.

På ett feed­back­sam­tal sa hennes hand­le­da­re nå­got som hon minns än i dag: ”När jag hade mitt första jobb sa de till mig att min höga am­bi­tions­ni­vå kun­de stressa andra. Och så är det nog lite med dig ock­så”.

Hon var helt hund­ra på att hon skulle plugga vidare, för det gjorde man ju om man var duk­tig. Planen var att bli re­li­gi­ons­lä­ra­re och hon började med en kurs i re­li­gi­ons­äm­net.

Men första mö­tet med uni­ver­si­tetet blev inte som hon tänkt sig.

– Re­dan ef­ter en dag låg jag ef­ter när jag räknade ut hur många si­dor man be­hövde läsa. Jag hade ald­rig legat ef­ter in­nan. Jag kun­de inte han­tera stressen, be­rät­tar Anna.

På nå­got vis lyc­kades hon läsa klart kursen men det var en job­big per­iod. Särskilt un­der tenta­tider.

– Flera i min klass kun­de säga ”tur att det är så in­tres­sant i alla fall”. Men för mig spelade det ingen roll, det handlade bara om att trycka in allt. Jag an­tecknade som en idiot på fö­re­läs­ningarna men jag var driven av räds­lan att missa nå­got som kun­de komma på ten­tan.

Ef­ter första ter­minen bytte hon spår, hon hade helt tappat lusten. I dag ångrar hon att hon ald­rig tänkte ”vad vill jag göra?” i stället för ”vad borde jag göra?”.

Hon kom fram till att hon borde hjälpa andra och det fanns flera yr­ken som då kun­de vara ak­tu­ella. Det blev lo­go­ped för hon gillade kom­mu­ni­ka­tion och hade läst det på gym­na­si­et.

Mot slutet av ut­bild­ningen får Anna till slut hjälp, men då mot ån­gest.

Hon tar sin ex­a­men även om hon mår då­ligt och tror i dag att hon var ut­mattad re­dan då.

Men ingen, inte ens hon själv, för­stod att det var på det viset.

Hon flyttar och får jobb först på en skola, där­ef­ter på en lo­go­ped­mot­tag­ning.Men pre­sta­tions­ån­gesten av­stannar inte. Hon är slut­körd och söker vård på nytt.

Anna blir sjuk­skri­ven på 25 pro­cent men får snart höra från vården att hon borde åter­komma till ar­bets­livet igen ef­ter en kort pe­ri­ods från­va­ro.

I dag vet hon att hon snarare hade be­hövt läng­re och ökad sjuk­skriv­ning, en to­tal för­änd­ring.

Hon flyttar till­ba­ka till Skåne och börjar jobba på elev­häl­so­teamet i Helsingborg. Det är nu hon till slut går in i väggen.

Det var inget särskilt som hände, utan det smög sig på lite i taget tills hon inte orkade göra nå­got alls.

Att få rätt dia­gnos krävde att hon låg på och tjatade sig till en tid på en sär­skild mot­tag­ning, där de di­rekt såg att hon var ut­mattad.

Anna är be­svi­ken på att per­soner med den­na pro­ble­ma­tik har svårt att bli sedda i vården.

Om­giv­ningen för­står inte hel­ler all­tid att upp­muntrande kom­men­tarer som ”du fixar det här!” kan få mot­satt ef­fekt.

Den som är på väg att krascha be­höver snarare hjälp med att sänka kraven.

Med podden hoppas hon kun­na nå dem som är i risk­zonen och på väg mot ut­matt­ning, in­nan det är för sent.

När hon är helt åter­ställd fun­derar hon på om hon skulle kun­na hålla fö­re­drag om vägen till­ba­ka från duk­tig­het och hur man und­viker att själv hamna där.

Till dem som vet om att de är lite för duk­tiga i var­dagen har hon ett råd och det är att stän­digt våga fråga sig var­för man gör vissa saker. Om inte svaret är ”för att jag verk­li­gen vill” bör man vara upp­märk­sam på sina egna möns­ter.

– Det är svårt men det jobbar jag hela tiden på: ”vad be­höver jag?”. För in­nan har det all­tid varit ”vad borde jag?”