Gillar att få vatten på sin kvarn

Det äldsta belägget är från 1610 då Christian IV ägde kvarnen. Än i dag kan man få se hur malandet går till, när ”mjölnaren” Ingmar Melin släpper på vattnet och låter skovelhjulet ta fart. Idag är det bak och mölledag så det vankas både mjöl och bröd.

Blåherremölla ligger i en sänka, lite gömt. Halmtaken på de låga husen ger intryck av att tiden stått still sedan 1944, då den sista säcken maldes. Och det blir faktiskt en riktig historieresa när Ingmar Melin visar oss sitt möllerike. Han köpte kvarnen för nio år sedan, av Gärds Härads Hembygdsförening. Då visste han ingenting om vare sig mjöltillverkning eller kvarnar.

Kvarnen dunkar och skovelhjulet dönar inne i kvarnrummet. Det är fuktigt och rått trots solsken ute. Ur ett trämunstycke ramlar det sakta ner mjöl från ovanvåningens kvarn. Det hamnar i ett tråg och vägs sedan upp i två och ett halvt skålpund för försäljning. Någon vidare avans är det inte på mjölet, men det är inte heller på något vis därför Ingmar ägnar sig åt detta. Han brinner för kulturarvet både här och i hans yrke som halmtaktäckare.

Det märks att Ingmar brinner för sin kvarn. Berättelserna trillar ur honom som kornen uppe i kvarnen.

Drängstackarn ja, han hade sitt rum i kvarnen, utan värmekälla. Hans hår kunde frysa fast i väggen, och han fick aldrig någonsin gå in i bostaden, berättar Ingmar som träffade den sista drängen 1994.

- Det ger längre hållbarhet och förr då mjölet kunde ha blivit gammalt, tog det bort den unkna smaken. Det här receptet kommer från Köinge kvarn utanför Hörby.

Men nu är det dags att se resultatet. Håkan tar en rissla och fångar flinkt limporna från ugnens gap. De staplas på ett bord ute på tunet. Synen är betagande och doften underbar. Köparna står på rad. Och jag kan intyga att det också smakade alldeles underbart.