Robert Mugabe: en studie i tyranni

Robert Mugabes ledarskap är en sorglig historia. Sorglig inte minst för att den började som en historia om hopp. Zimbabwe slapp kolonialismens ok och fick en ledare som representerade folket. Att lyssna på den nyblivne presidenten var att lyssna på en resonlig man, som talade om samarbete och försoning. Sedan gick det som det brukar när man ger någon absolut makt. Att känna hat mot en kolonialmakt är inte så konstigt. Men när hatet blir den enda drivkraften, på landet och folkets bekostnad, slutar det att vara rimligt.
Som vanligt när man plötsligt lägger om till ett ett marxistiskt styre leder det till ekonomiskt kaos som drabbar folket med fattigdom och misär. Bara förakt för hur samhällsekonomin fungerar kan göra ”Afrikas kornbod” till ett utfattigt land, som man är nu, med en kollapsad ekonomi. Med en annan ledare kunde Zimbabwe varit en afrikansk framgångssaga över välstånd skapat genom självstyre.
Kanske är det så enkelt att absolut makt korrumperar absolut. Att döma av de män som fått behålla makt på obestämd framtid finns det nästan inget sätt att behålla integriteten, om man nu antar att den funnits där från början. Robert Mugabe kom lindrigt undan jämfört med andra ”starka män” som Muammar Khaddafi, som mördades av vredgad mobb.
Det är i alla fall tur att Mugabe inte lyckades med projektet att skapa ett politiskt ”arvrike” genom att sätta sin hustru Grace vid makten. Problemet med att styra med manipulation och korruption är att man lär sina partikamrater hur man manipulerar bort en ledare. Ibland är en ledaren man själv.
Man kan hoppas på att världen växer i från starka män, särskilt av den typ som Mugabe har representerat. Zimbabwe har stor potential i form av naturresurser och med en mindre korrupt ledare som får bukt med fattigdomen kanske man kan övertyga de många unga som emigrerat på grund av Mugabes vanstyre att återvända och Zimbabwe kan få en nystart.

Dagens fråga

Lärde du dig något nytt i somras?

Loading ... Loading ...