Biståndet i fara under moderaterna
Moderaterna fortsätter på spåret att bli ett allt hårdare parti, nu genom att föreslå att enprocentsmålet för det svenska biståndet ska överges. Det är en intern arbetsgrupp som tagit fram förslaget inför partistämman i höst och det presenterades av Elisabeth Svantesson förra veckan. Hon vill inte nu specificera vad som ska tas bort utan avvaktar till partistämman. Däremot pekar hon på att det finns stora behov med trygghet och välfärd i Sverige och verkar vilja använda en del av de sparade medlen till dessa områden.
Ett stort antal biståndsorganisationer protesterar i Dagens Nyheter mot förslaget och menar att det är ologiskt att minska stödet och tro att det ska leda till ökad trygghet och säkerhet. Företrädarna för biståndsorganisationerna skriver att Sverige och världen hänger samman och det har de förstås rätt i.
FN införde 1970 ett mål för bistånd på 0,7 procent av bruttonationalinkomsten, ett mål som Sverige haft som ambition att klara och att dessutom överträffa eftersom en procent sattes som mål.
Sverige har länge varit ett ledande land när det gäller att ge bistånd, även om vi inte klarat en procent alla år. Att låta ett politikområde få en viss procent varje år innebär ju att biståndet ökar om BNP:n ökar. Det kan förstås diskuteras om det är en rimlig princip i förhållande till andra utgiftsområden och det lyfter M fram. De protesterande organisationerna menar i stället att medkänsla smittar. Sverige har hittills varit en stark röst internationellt och borde fortsätta vara det. Det finns säkert områden där biståndet kan användas mer effektivt och där behöver förändringar göras, men det finns ständigt ett behov av nya insatser.
Genom M-förslaget skulle Sverige fortfarande ligga över 0,7 procent, men det är snarare signalen som är problemet, inte procent eller summor. I en värld där nya problem behöver lösas, som klimatförändringar och epidemier och brist på jämställdhet, är det kanske inte klokt att Sverige kastar av sig ledartröjan.
