Karin Ahrland.Foto: Sprisse Nilsson

Minnesord efter Karin Ahrland

Karin Ahrland, tidigare riksdagsledamot, minister och ambassadör, har stilla avlidit i sitt hem i Illstorp efter en tids sjukdom i en ålder av 88 år. Närmast anhöriga är Felicia Ahrland, André Ahrland och Bitte Ahrland.
”Än är det klang i Karin Ahrlands välkända malmstämma och orden rinner iväg lika snabbt som tanken.”
Ungefär så skrev en lokaltidning när Karin Ahrland som 75-åring kandiderade till lokalpolitiken i hemkommunen Tomelilla. Och så var det in i det sista.

Hon somnade in samma dag som Hans Rausing, en kär gammal vän alltsedan studietiden i Lund. Dagen efter hennes död flög de första tranorna på väg söderut över Brösarps backar på Österlen.
Karin låter sig inte beskrivas i några få ord. Hon stod för en gammaldags intellektuell bildning, var djupt analytisk; en tänkare som vidgade perspektiven i alla samtal.
När vi andra i vår bokklubb hade läst en bok hade hon klämt minst fyra. Hon var jurist in i det sista och drog sig inte för att med glimten i ögat vara djävulens advokat och kritiskt granska samtiden.
Karins varma humor, nära besläktad med galghumor, fanns heller aldrig långt borta.

Hon var en äkta kosmopolit, efter att ha rest och verkat över hela klotet. Bland mycket annat som ordförande i Svenska afghanistankommittén och ambassadör i Nya Zeeland, där hon som sidoackrediterad till olika Söderhavsöar utsågs till prinsessa av Tonga.
Hon var också stolt över sin hembygd och över sin trädgård, som hon gärna beskrev som sitt arboretum med valnötsträd, plataner och tulpanträd.

Karin Ahrland hade politiskt mod att på ett tidigt stadium driva brännande samhällsfrågor.
Redan 1981 lade hon en proposition om förbud mot kvinnlig könsstympning som året därpå blev lag. Hon var med och skrev lagen om jämställdhet i arbetslivet och tillsatte bland annat utredningen om begreppen hjärt- och hjärndöd.
Hennes politiska engagemang upphörde aldrig. Lojal mot sitt parti liberalerna, i alla lägen. Lika lojal som i vänskapen.