Martina Jarminder.

Familjetragedier är samhällstragedier

krönika

När jag gick journalistutbildningen talade en gästföreläsare med oss om känsliga projekt, som att skriva om kvinnor som mördats av sina män. Hur man kan och bör bete sig när man talar med modern till en mördad dotter. Jag har aldrig glömt 28-åriga Payam som mördades av sin make i Lund och aldrig slutat intressera mig för historier om hur samhället visat så stor valhänthet att inkompetensen blir dödlig.
Eftersom kvinnan var kurd, tänkte jag på det som en historia om rasism: hon hade fått veta när hon sökt hjälp att det ingick i hennes kultur med våld, trots att ”kultur” inte är någon dödsorsak.

I nyutkomna reportageboken I händelse av min död sammanfattar Aftonbladetjournalisterna Kerstin Weigl och Kristina Edblom sin tio år långa kartläggning av kvinnor som mördas i nära relationer: hur de dog och vad som gick fel i kontakten med samhället. När en kvinna mördas av sin partner blir det i bästa fall en notis om ”lägenhetsbråk” eller ”familjetragedi”. Det finns en längtansfull förhoppning om att boken ska kunna ändra på det: att vi ska bli lika ledsna och arga över att Kim Hedberg brändes till döds av sin expojkvän som att en kvinna sköts i Slottsstaden med en bebis i famnen.
Det är svårt att veta vad man ska bli mest ledsen och arg över: att de mördade kvinnorna inte togs på allvar, att socialsekreterare som verkligen vill hjälpa uppmanas att slappna av och göra jobbet sämre, eller att barnen som fått sin mor mördad tvingas träffa pappan, eftersom han ofta får ha kvar vårdnaden om barnen. Jo, du läste rätt: mördaren får ha vårdnaden. Männen mördar barnens mor får till och med i fängelset sina emotionella behov tillgodosedda. De har ”rätt till” kontakt med sina barn. Modern hade däremot ingen ”rätt” att få vara kvar i livet. Mördarna får psykologhjälp i fängelset, men inte barnen som blir kvar.

Kvinnorna döms hårt: många lämnar efter sig vittnesmål om hur folk vänder dem ryggen. ”Varför lämnar hon inte honom, det kan väl inte vara så svårt?” De flesta mördas efter att de lämnat mannen, just av det skälet. Ändå himlas det med ögonen som om dödsfaran är pjosk och larv. Även efter att kvinnan mördas tvivlar folk: inte kan X ha gjort något sådant, han är ju så charmig.
Det går nog faktiskt att veta vad man ska vara mest arg på i alla fall: granskningen blottar ett dödlig systemfel, där det är slumpmässigt vilka kvinnor som får hjälp att överleva och vilka som lämnas åt sitt öde. Stor geografiska variationer finns och det sker ingen utvärdering av den egna insatsen hos polis och socialtjänst när någon mördas: åtminstone ingen som leder till att rutinerna förändras till det bättre.

Weigl och Edblom berättar hur de väntat på att folk skulle få upp ögonen för problemet och bli rasande över orättvisan i det som hänt, som i fallet med Fadime och hedersvåldet. Det har inte skett. Kanske fick inte Payam dålig hjälp för att hon var kurd, utan för att hon var kvinna. Hundratals kvinnor dör för att det anses helt normalt att kvinnor då och då mördas av sina män. Det är ingen ”familjetragedi”. Det är en samhällstragedi.