Lindgren hade rätt om de två drakarna

I sin krigsdagbok beskrev Astrid Lindgren kriget mellan Sovjetunionen och Nazityskland som en kamp mellan två drakar som tagit sig upp ur underjorden och försökte hugga varandra i strupen. Både nazismen och kommunismen var som två avgrundsvrål från medeltiden.

Djävulens allians kallar författaren och historikern Roger Moorhouse Molotov/Ribbentrop-pakten där de båda diktaturerna avtalade om varandras lustmord på grannländerna i Östeuropa. Metoderna var identiska. Här fanns ingen annan moral än den starkes rätt att förtrycka den svage.

Medan nazisternas ohyggliga massdödande dessbättre aldrig ser ut att glömmas minns få hur Sovjet efter invasionen av Polen använde samma metoder. 400 000 polska krigsfångar arresterades av vilka 21 768 mördades av säkerhetstjänstens bödlar. Det räckte med att man varit frimärkssamlare eller bara haft andra jobb än kroppsarbete för att bli arresterad och bortförd. Mönstret var detsamma från Estland i norr till Bessarabien i söder. Tidigt på morgonen knackade säkerhetstjänstens patrull hårdhänt på dörren, familjen väcktes. Medan hemmet genomsöktes läste patrullchefen upp kungörelsen om brottet och straffet som alltid var deportering till det inre av Ryssland. Få om ens några persedlar fick tas med i den omedelbara avhysningen.

Vid järnvägsstationerna skildes de gifta männen från sina familjer. För flertalet kvinnor var det sista gången de såg sina män. Under transporterna användes boskapsvagnar med träväggar, galler för fönstren, britsar av trä och ett hål i golvet som toalett. Under resan mot öster blev förhållandena i vagnarna allt sämre med svår brist på hygien, mat och vatten. De döda begravdes vid järnvägsspåret när tåget stannade. En estnisk kvinna berättade hur hennes lille son Jaan grät och sade till en vakt: ”Dumme soldat, gå bort från dörren, Jaan vill ha sin pappa” På kvällarna grät han igen och ville åka hem till sin säng. Hans mamma sade att det var omöjligt. Lille Jaan skulle inte överleva resan.

34 260 litauer, 15 082 letter och 10 205 estländare deporterades i en första våg till omänskliga läger i det sovjetiska inlandet. Ytterligare 29 839 från Bessarabien och 200 000 följde med i en fjärde och sista deportationsvåg från Polen. Bedrövligt är att både kommunismen och nazismen fortfarande lockar till sig ondske-dyrkande själar.

Kanske stimuleras de av att i dag styrs världen av samvetslösa män: Putin i Ryssland, Trump i USA, Kim Jong-un i Nordkorea, Assad i Syrien, Erdogan i Turkiet, Bolsonaro i Brasilien och Xi Jinping i Kina. Britten Boris Johnson riskerar genom sin tanklöshet kandidera till en plats i denna skräckens politbyrå. Vi ska inte nedslås men vara bestämda i vår klarsynthet. Inte som svensk överklass när den vägrade se in i nazismens väsen på 1930-talet. Heller inte som den danske författaren Martin Andersen-Nexö när han kallade Otto Ville Kuusinens Quislingregering i Terijoki för ”svaret på de finska arbetarnas bön” när Sovjet angrep Finland 1939.

Det är viktigt att som Astrid kalla ondskan för dess rätta namn. Inte bortförklara den, försvara den eller rentav hylla den.

Annars har vi inget lärt under de senaste 80 åren.