75 år sedan Malmö stadsteater invigdes
Redan 1908 hade ett första steg tagits för att skaffa Malmö en ersättning för den då sekelgamla och i många stycken urmodiga - om än så charmiga – teaterbyggnaden vid Gustav Adolfs torg. Den föreslagna nya teatern – ritad av operaarkitekten Axel Anderberg- var tänkt att placeras mitt på torget i den s.k. Rundningen. Emellertid kom bygget gång på gång att skjutas på framtiden. Det väcktes en rad nya förslag till såväl utformning som placering av en ny teater, men inga av dessa ledde egentligen någon vart. Frågan fick därefter vila ännu en tid tills kraven på ett nytt thaliatempel blev så starka – särskilt pådrivande i sammanhanget var den i mitten av 1920-talet nybildade Malmö teaterförening - att de styrande kände sig föranledda att nu mera aktivt verka för en ny teater. En teater som samtidigt skulle bli hem för Konserthusstiftelsen, vilken dittills fört en tämligen blygsam tillvaro på Scania-biografen vid Södergatan.
När man så 1933 beslutat att arrangera en arkitekttävling om ett nytt teaterhus i Malmö var det avgjort att detta skulle placeras i södra delen av Fersens väg, där den populära Konditoriträdgården då låg. Sigurd Lewerentz vann tävlingen. Andrapristagare blev David Helldén och Erik Lallerstedt. Till grund för teaterns utformning låg i bägge förslagen regissören Per Lindbergs idéer, som bland annat gick ut på att teatern skulle rikta sig till en stor bred publik. Men Per Lindberg, som även var med i juryn, vilken bedömde prisförslagen, hade också pläderat för den höj- och sänkbara förscenen. Denna, som vid invigningen ansågs vara den största och märkligaste av teaterns tekniska nymodigheter, skulle kunna tjäna som både spelscen och parkett, men dessutom också som orkesterdike eller konsertestrad. Fyra olika funktioner således. En annan teknisk nyvinning var salongens elasticitet – att man genom skjutbara längs- och tvärgående lamellväggar skulle kunna ha möjlighet att reducera salongen alltefter föreställningarnas art och den publikanslutning man beräknar till dem. Tekniskt var den nya teatern rentav ett under av precision och uppfinningsrikedom, en gemensam skapelse av de tre arkitekterna Lallerstedt, Helldén och Lewerentz.
Förhandsintresset var stort liksom suget efter biljetter till premiären. Redan ett par dagar innan man släppte de återstående biljetterna till invigningen ställde sig de första teaterentusiasterna i biljettkön. Det var folk från så gott som halva Sverige som ställde sig i kön på piazzan framför teatern. Somliga hade vilstolar med sig. Några hade släpat med sig resegrammofonen med favoritskivorna, andra spelbord och kort eller en hög med böcker. Nätterna behövde dock inte de köande tillbringa i det fria. Teaterledningen hade nämligen tillåtit att kön fick parkera inomhus i teaterfoajén, vilken under ett par dygn nog mera påminde om ett improviserat natthärbärge. Man sov i fällstolar eller på gamla bilsäten. Det fanns visserligen även några som medfört bekväma öronlappsfåtöljer, men samtidigt också flera som sov direkt på marmorgolvet i foajén.
Utanför teatern för att få en glimt av de namnkunniga premiärgästerna sägs det på invigningsdagen ha befunnit sig omkring 25 000 personer. Det var en formlig folkvandring längs alla de gator som leder fram till teaterbyggnaden. Huruvida de kom att se någonting av de inbjudna högdjuren, med kungligheterna, ministrarna, teatercheferna och stadens honoratiores i spetsen, är väl kanske något tveksamt.
Invigningsstycket, Shakespeares En midsommarnattsdröm i teaterchefen Malmquist regi och med Viveca Linder. Gaby Stenberg, Oscar Winge och Georg Årlin i de bärande rollerna blev en klar succé och har idag sin plats i teaterhistorien. Men på teatern hade man ända fram till alldeles kort före genrepet snarare befarat ett verkligt fiasko. Att repetitionerna hade förflutit utan något som helst missnöje var nämligen inget gott omen. I korridorerna hördes Oscar Winge, som lämnat chefskapet för Hippodromteatern för att på Stadsteatern göra talroller (i En midsommarnattsdröm en festlig skapelse av vävaren Botten) och ansvara för den lyriska avdelningen med de på den tiden flitigt förekommande och av Malmöpubliken särskilt uppskattade operetterna, grymta att ”det är något fel det här”. Vändpunkten kom när den åtta meter långa takkronan i Orreforsglas skulle monteras upp och en stege kördes rakt igenom en av de etsade glasskivorna. Det kostade ett antal tusenlappar att åtgärda skadan. Enligt Winge var det likväl värt detta, då det sannolikt var på grund av olyckstillbudet som man rodde hem succén. Tala om vidskepelse.
Malmö hade fått en teater som i alla avseenden var förstklassig- ur teknisk synpunkt något av ett mästerverk och en av världens allra modernaste - och därför stod i bjärt kontrast till flertalet andra teatrar. Inte minst till några av de teatrar som Stadsteaterns chef, Sandro Malmquist, tidigare varit ledare för, såsom De ungas teater i Stockholm- vars scen skulle ha gått in i en av Stadsteaterns större klädloger – eller Nya teatern, en av världens säkerligen minsta teatrar, också den i Stockholm. Malmö stadsteaters scen var norra Europas största, 19 meter bred- nästan dubbelt så stor som Dramatens scenöppning – och drygt 20 meter djup (eller något över 30 meter om man räknar med förscenen). Dessa enorma scenutrymmen skulle komma att erbjuda hart när obegränsade möjligheter. Sandro Malmquist, som hade ord om sig att vara en mästare i att trolla med små medel, var den förste att utnyttja dessa och göra premiären till ett lysande festspel. ”Jag vet mig inte ofta på teatern ha varit med om något så vackert och så roligt”, skrev en kritiker. Den gamla drömmen om en ny teater i Malmö hade nu äntligen gått i uppfyllelse och det med råge.