Elise Einarsdotter. Foto: Olle Steinholtz

Från pianoskatt till nominerad jazzkatt

Hon började att spela piano när hon endast var tre år gammal. Men den då nyvunna kärleken till både musiken och pianot bestod och idag är Borrbybördiga Elise Einarsdotter en av Sveriges främsta jazzpianister som nu har blivit nominerad till en Jazzkatt i kategorin Guldkatten.

Elise om…
… Fanny Gunnarsson, också från Österlen, som är nominerad till en Jazzkatt i kategorin Årets nykomling:
– Vi känner inte varandra, men hon är helt underbar och har min största uppskattning. Jag tycker det är himla kul att hon har fått denna nominering.
… Österlens inverkan på jazzmusiken och jazzmusiker:
– Kul att tänka på det! Förr var Österlen på så många sätt undangömt, som en gammaldags hörna av Skåne. Så var det när jag var liten. Men just den här okuvligheten, och att musiken inspireras av det öppna landskapet, det tror jag betyder mycket. Det är så mycket himmel här, så mycket vind och så mycket hav. Vinden som bara kan braka loss. Då finns det inget att be för. Men där finns ett sväng!
… Hur hon skulle tonsätta en låt som heter Österlen:
– Det finns faktiskt, nästan i alla fall. Lyssna på mina låtar ”Ljus, dagg, grönska” och ”Rapsfält”. Kombinerar du de två så har du det!

Det råder inget tvivel om Elise Einarsdotters tacksamhet över nomineringen i årets upplaga av Jazzkatten som ska avgöras den 15 oktober. Hon känner sig väldigt hedrad, men så förklarar hon att hon har så otroligt gott sällskap i kategorin av de övriga nominerade som består av Lars Danielsson, Palle Danielsson, The Real Group och Ulf Wakenius, att det nästan vore konstigt annars.
– På sätt och vis är det den tyngsta kategorin så jag är såklart jätteglad. Och det är inte minst en uppmuntran och ett slags godkännande från branschen. Ett diplom för ”lifetime achievement” kan man säga. Så det är bra för ens egen självkänsla och glädje, säger Elise Einarsdotter glatt.

Hennes senaste album Suites of Piano solo 1-4 som kom förra året, blev snabbt hyllat av många kritiker som inte sällan lyfte fram Einarsdotters goda improvisationskonst.
– Jag har spelat i både ensembler och band genom åren, men jag har alltid älskat att spela solopiano och gjort det i många sammanhang. Plötsligt fick jag en möjlighet att spela in den här plattan så jag åkte till Oslo och den fina studion Rainbow. Jag hade ett visst material förberett, både egna och andras låtar, men det jag gillar mest är improvisationen och att göra det som kommer till mig i stunden. Så jag bad folk som satt i kontrollrummet att ge mig ord som jag sedan skapade låtar utifrån, berättar Elise Einarsdotter.

Exempel på låtar som växt fram på detta sätt är ”Rapsfält”, ”Kenzo” och ”Solljus”.
– Ofta får jag en förnimmelse, sedan tar jag fem sekunder och känner efter. Därefter spelar jag och följer den vibration som skapas i luften av musik. Det bildas alltid en särskild vibe, förklarar hon.

För tillfället håller Elise Einarsdotter på med en ny skiva, Suites for Choir och Strings, där hon lämnat sitt pianosolo för att istället samarbeta med både en stor ungdomskör och en sånggrupp där låtarna utgörs av tonsättningar till bland annat E. E. Cummings och Tomas Tranströmers poesi.
– Jag älskar poesi och läser förhållandevis mycket lyrik. Ibland hittar jag något som träffar mig både i hjärta och solarplexus. Det kommer in i mitt system och vandrar runt där. När jag känner att jag har bearbetat det inombords så sätter jag mig ner och strukturerar upp allt. Vad det ska vara för taktart, vad lyriken kräver för tempo och så vidare. Det är ett ganska omfattande arbete att anpassa det där så att det går att förstå texten, för den måste alltid vara i centrum. Ibland blir det en sång eller som i de här fallen stora körverk. Sedan kan jag naturligtvis stöta på patrull. Ibland finns det jättefina texter som helt enkelt inte vill ha musik. Där texten inte har någon som helst glädje av mig, där det hade kunnat bli för mycket information för lyssnaren med musik till. Då får jag resonera med mig själv, acceptera och gå vidare.

Elise Einarsdotter började spela piano så smått redan när hon var tre år gammal. Uppvuxen på ett lantbruk i Borrby var musiken inte helt självklar, men hennes mamma spelade lite grann på ett gammalt piano som stod i huset.
– Jag iakttog alltid henne när hon spelade och satte mig själv också gärna där vid vårt gamla Ekströmspiano. Jag började på gehör och tog ut några låtar. Efter ett tag blev det pianolektioner i byn och när jag var äldre kompade jag kompisarna. Och på den vägen var det. Så småningom spelade jag på julottan i byn varje år och sedan även i grannbyar. Jag tror att jag har täckt de flesta kyrkorna på Österlen, skrattar Elise.

Ja Elise Einarsdotter hade fått en gåva som hon bara inte kunde eller ville bortse från. Att hon hade så lätt för att både läsa noter och spela på gehör gav henne en given plats vid pianot som sedan skulle bli hennes viktigaste och roligaste arbetsredskap i det vuxna livet. Från den skånska myllan bar det nämligen av till Boston i USA och Berklee College of Music när hon var 18 år gammal. Fyra år senare återvände hon hem till Sverige igen, bildade den framgångsrika jazzgruppen Tintomara, pluggade på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, startade succén Elise Einarsdotter Ensemble och är idag en av Sveriges främsta jazzpianister med otaliga plattor, samarbeten och konserter i bagaget, vilket nomineringen i kategorin Guldkatten naturligtvis också skvallrar om.

Men varför blev det då just jazz för Elise Einarsdotter från början?
– När jag bodde där på gården i Skåne så hade vi några stenkakor med Benny Goodman som jag tyckte mycket om. Jag lyssnade också på Smoke Rings, ett radioprogram med Leif Andersson där jag fick upp ögonen för många jazzartister som Count Basie och Ella Fitzgerald. Fast egentligen är det två album som avgjorde allt. När jag var tolv år hörde jag Jan Johanssons Jazz på svenska för första gången. Hans koppling till folkmusiken talade till mig och fick mig att kunna relatera till något som jag kände till. Den andra plattan var Jan Johanssons och Georg Riedels Rörelser. Sedan lyssnade jag förstås på The Beatles och Hep Stars också, mycket för att kunna hålla masken inför kompisar, haha. Men just improvisationens kraft och friheten i den, det lockade mig till jazzen. Och den där okuvligheten tilltalade mig då, precis som nu.

Elise om…
… Fanny Gunnarsson, också från Österlen, som är nominerad till en Jazzkatt i kategorin Årets nykomling:
– Vi känner inte varandra, men hon är helt underbar och har min största uppskattning. Jag tycker det är himla kul att hon har fått denna nominering.
… Österlens inverkan på jazzmusiken och jazzmusiker:
– Kul att tänka på det! Förr var Österlen på så många sätt undangömt, som en gammaldags hörna av Skåne. Så var det när jag var liten. Men just den här okuvligheten, och att musiken inspireras av det öppna landskapet, det tror jag betyder mycket. Det är så mycket himmel här, så mycket vind och så mycket hav. Vinden som bara kan braka loss. Då finns det inget att be för. Men där finns ett sväng!
… Hur hon skulle tonsätta en låt som heter Österlen:
– Det finns faktiskt, nästan i alla fall. Lyssna på mina låtar ”Ljus, dagg, grönska” och ”Rapsfält”. Kombinerar du de två så har du det!