Jubileum för den diktatur som föll

Hur ska jag förklara DDR:s uppgång och fall? Kanske genom att berätta två historier.

1949: Min mamma flyr från Ingenting. 1980: En Stasiofficer skämtar om Titanic.

Låt oss börja med min mamma, som levt i Sverige sedan 1949. För svenskar är det svårt att förstå att hon faktiskt inte flytt från Östtyskland. Hon har aldrig bott där. Min mamma var 15 år när hon i början av juli 1949 satte sig i en roddbåt i Warnemünde. Efter två dygns livsfarlig färd steg familjen iland i Falsterbohus.

I år är det 70 år sedan ankomsten till Sverige. 1949 var ett toppår för båtflyktingar som kom till Sverige. Mamma fick dela taxi från Falsberbohus till flyktingförläggningen med några balter som anlänt samma dag.

1945 hade Tyskland upphört att existera. Fyra år senare fanns fortfarande inget land. Mamma lämnade alltså Ingenting.

Den östtyska staten utropades tre månader senare och fick först heta TDR, som i Tyska Demokratiska Republiken. Det utlovades allmänna val inom ett år.

I realiteten var denna del av Tyskland satt under en grym ockupation. Den före detta demokratiministern Jens Orback valde den talande titeln ”Medan segern firades”, när han 2007 i bokform berättade om mammans trauma. Historikern Anthony Beavor har gjort en uppskattning att uppemot 2 miljoner tyska kvinnor vid krigsslutet våldtogs av soldater i Röda Armén på order av deras befäl.

DDR var landet som blev expert på Fake News. I skolan fick barnen lära sig att enbart kommunister hade dött i koncentrationslägren. Fascismen, liktydigt med kapitalismen, fanns bara i väst där det också fanns hemska saker som våldtäkt och prostitution, vilket den socialistiska enhetsstaten påstod sig sakna.

Notera namnet på Berlinmuren, som uppfördes 1961. Den var en antifascistisk skyddsvallen, det vill säga ett skydd mot oss. I verkligheten skulle man hindra unga och välutbildade människor från att fly.

Den som blev pensionär fick däremot resa fritt. DDR-regimen, som var bankrutt redan på 70-talet, hoppades att gamlingarna skulle bli kvar i väst.

Vem fick muren att falla? Ofta påstås att det var Reagan med sin kapprustning, men det är inte sant. Diktaturer med planekonomi är predestinerade att falla samman.

Under kalla kriget bombarderades medborgarna med ständiga lögner om alla planmål som överträffats. I verkligheten skapade systemet ständigt nya brister. Det går nämligen inte att planera ett lands produktion inpå minsta skruv.

Folk lärde sig snabbt att producera så lite som möjligt så att även deras vara skulle bli en brist. Östmedborgarna var rationella. De stal på jobbet för att ha något att byta med på svarta marknaden. Det var därför restaurangpersonalen var så sur. Du åt ju upp den mat som de behövde för att kanske fixa ett par jeans! I Polen kallades detta för att ”kombinera”.

Om ett helt lands befolkning agerar för att så lite som möjligt ska produceras, och då främst unga och välutbildade flyr, så är det systemet som ligger bakom att diktaturen till sist faller. Inte Reagans Stjärnornas krig.

Vad var det som hände 1980? Då satt Stasiofficeren Günter Bohnsack på en restaurang dit bara höga Stasiofficerare fick gå. Sällskapet jobbade för det civila utrikesspionaget Hauptverwaltung Aufklärung, HV A.

– USA, Sovjet och DDR vill bärga Titanic, ska Bohnsack ha sagt med finurlig min.

Den roliga historien går ut på att USA vill ha juvelerna i Titanics kassaskåp.

– Sovjet vill ha den toppmoderna tekniska utrustningen, och DDR...

Bohnsack gjorde en dramatisk paus.

– DDR vill ha orkestern som fortsatte spela fastän fartyget sjönk!

Enligt Bohnsack var sådana här skämt vanliga, men han blev också varnad för att berätta vitsen en gång till.

Nio år senare föll muren. Stasis utrikesspionage vågade aldrig överlämna en analys om vart det barkade hän.