Jazz(s)katten Fanny Gunnarsson

På tisdag, den 15 oktober, avgörs det. Årets främsta jazzmusiker i Sverige, nykomlingar som veteraner, ska koras och belönas med var sin Jazzkatt.

För 31-åriga pianisten, kompositören och sångerskan Fanny Gunnarsson kan det bli en vinst som årets nykomling, men Gunnarsson är långt ifrån en nykomling när det gäller musik.

Till vardags jobbar hon halvtid som musiklärare på Fridhems folkhögskola och andra halvan av tiden spelar hon i banden Fanny Gunnarsson Quartet, Cure-a-Phobia och We Float, varav den sistnämnda gruppen belönades med en Jazzkatt förra året i kategorin årets grupp.

– Det var väldigt kul att vi fick priset, och inte minst att vi som en Malmögrupp fick den uppmärksamheten. Att nu vara nominerad i eget namn är verkligen en ära. Det är en bekräftelse på att det man gör är bra, och visst känns det lite extra att få den nomineringen helt själv, säger Fanny. Att det är jazzgenren som hon rör sig mest inom är egentligen rätt konstigt. Fanny Gunnarsson berättar med ett skratt hur jazzen inte imponerade på henne i början. Alls.

– Mina två första jazzskivor var med Miles Davis och John Coltrane. Jag rusade hem för att lyssna på dem, jag hade ju fått ett tips om att de var så bra och en bra väg in i jazzen. Men jag tänkte mest ”Jaha – vad är det här för något?” och förstod inte musiken alls. Jag fattade verkligen inte grejen med jazz. Men så fortsatte jag att efterforska och hittade många intressanta kvinnor som verkat inom jazzen och framförallt Diana Krall som också spelar piano och sjunger jazz men på ett sätt jag verkligen gillade. Det blev nästan en aha-upplevelse. Jag hade även en jättebra lärare på gymnasiet då som tipsade mig om fler kvinnor som jobbat med jazzmusiker så att det fanns en liknande prägel. Joni Mitchell, Rickie Lee Jones, Kate Bush ... jag föll direkt och har inspirerats väldigt mycket av dem genom åren. Mer än av de musiker som rör sig inom det traditionella jazzidealet, säger Fanny Gunnarsson.

- En annan sak som gjorde att jag drogs åt jazzen var det jävlaranamma jag fick av att se att det var så få kvinnor i genren. Så otroligt många band bestod av män och vi hade mestadels manliga lärare. Jag skulle helt enkelt in i det där gänget. Hur gammal var du när du upptäckte musiken?

– Det började jättetidigt, nästan så att jag inte minns det själv, men jag har fått berättat för mig att jag alltid har gillat att sjunga och klappa. Jag älskade alla rytm- och musiklekar när jag var barn. Vi hade ett piano hemma som min mamma spelade mycket på. Så hon introducerade mig för både pianot och sången, mycket genom lekar. Hon utbildade sig nämligen till lärare då och hittade på många visor och egna texter med mig och min syster som testpublik. Hon var väldigt kreativ, så det har jag fått från henne, definitivt.

När Fanny Gunnarsson var drygt tio år började hon så smått med pianolektioner, sedan följde kulturskola, musikklass i högstadiet, estetiskt gymnasieprogram, jazzlinje på folkhögskola och jazzprogrammet på Musikhögskolan i Malmö. Parallellt har det blivit många konstellationer genom åren.

- Det som är skönt med att spela i både We Float och Cure-a-Phobia är att jag inte är lika drivande i de projekten, utan mer musiker bara, medan jag är den som leder Fanny Gunnarsson Quartet och även skriver musiken, berättar Fanny.

I våras kom bandets tredje album Share your past – en skiva som växte fram bakom en flygel i en stor våning, mitt i Paris.

– Ja, det var lite udda! Det var jag och min pojkvän som numera är min man, Rasmus Nyvall, som var i Paris under sommaren för två år sedan. Det har alltid varit en dröm för mig att få verka någon annanstans och byta miljö helt och hållet – om så bara för några månader. Just Paris har jag alltid dragits jättemycket till. Jag är en riktig frankofil och har alltid gillat språket och sett massor av franska filmer ... så självklart blev det Paris, säger Fanny. 

För att komma in i Paris musiknätverk besökte Fanny och Rasmus (som också är musiker) så många spelställen de bara kunde, knöt kontakter och deltog i olika spelningar. Fanny annonserade även på Facebook att hon behövde någonstans att vara i Paris för att göra musik under några månader. En dag kom ett svar som hon knappt trodde stämde.

– En man hörde av sig och sa att han hade en flygel som jag kunde låna på dagarna. Han menade att han ändå jobbade och inte var hemma och att jag lika gärna kunde spela på den då. Så vi tackade såklart ja direkt. Det var magiskt. Många låtar föddes där.

Hur tycker du själv att det märks att den här skivan är inspelad i Paris om du ser till låtarna?

– Det finns något vemodigt och en melankolisk stämning över låtarna. Jag vet inte om det har med Paris att göra egentligen för det återkommer ju i min musik jämt. Men det finns en stämning på skivan som kom över mig när jag var där, jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är. På det stora hela så inspirerades jag väldigt mycket under min tid där. Av alla människor som vi mötte. Av miljöerna, jag har alltid inspirerats väldigt mycket av vackra miljöer.

Efter senaste Share your past ligger nu Fanny Gunnarsson Quartet på sparlåga tills ny inspiration dyker upp. Vad som blir det nya Paris återstår att se. I stället lägger hon ner mer tid på både We Float och Cure-a-Phobia för tillfället.

- We Float ska exempelvis spela på en jazzfestival på Inkonst som heter Malmö Jazzmanifest, den 19 oktober. Och så ska vi åka på Norgeturné, det ser jag väldigt mycket fram emot!

Hur skiljer sig egentligen din egen musik mot We Float och Cure-a-Phobia?

- Cure-a-Phobia har lite mer popinriktning med influenser från många olika musiktraditioner som tango, balkan och jazz. Detta mixar vi med pop och det låter alltid väldigt annorlunda eftersom vi har en udda sättning. We Float har också pop men även lite rock i grunden och lånar sedan in mycket från jazzen. Alla utom trummisen i bandet har pluggat jazz, så man kan säga att vi förhåller oss på ett jazzigt sätt men låtarna låter mer elektroniskt.

Och Fanny Gunnarsson Quartet?

- Jag har jazz som grund och lånar in pop och filmmusik. Det är roligt att ha tre helt olika ingångar som jag har med de här projekten, det gör ju att det alltid är varierat och att jag aldrig tröttnar!