Ett zombieland med både skräck och humor

I en intervju på ålderns höst sa en av skräckfilmens ikoner, Lon Chaney Jr (Wolfman), att han tyckt ”sin baby” Varulven och de andra två klassiska monstren Frankenstein och Dracula skämt ut sig när de mötte Abbott och Costello.

Det är nu tio år sedan den också mycket lyckade Zombieland hade premiär och det är glädjande att den nu senkomna efterföljaren lever upp till föregångare. Ruben Fleischer jobbar med samma manskap som sist och om ni inte missar eftertexterna ser ni att Bill Murrays ande fortfarande svävar över vattnet. Murray gjorde ju en obetalbar gästroll i ettan också och var frontfigur i The dead don’t die, så kärleken till zombies måste vara besvarad.

Många träffsäkra repliker om och kring kändisar, filmer och tidsfenomen passerar revy och man tillåter sig till och med att skämta om nya typer av zombies som hämtat näring i Terminator och Homer Simpson. När Romero nu med The night of the living dead gav zombie- och woodoomytologin nya spelregler och transporterade den från Port-au-Prince på Haiti till USA:s storstäder måste genren också – precis som jag skrev i inledningen om Abbott och Costello – kunna tillgodose sig gåvan att kunna skratta åt sig själv. Zombieland 2 fyller detta krav med råge.