Inga raka rockpuckar här …

Ny serie

När jag (och en kollega) fick förslaget att vi ska skriva krönika, typ ”Min skivsamling”, tvekade jag inledningsvis av olika grunder.
Jag är inte musikalisk. Trakterar inget instrument (tvingades som alla födda i slutet av 50-talet att blåsa blockflöjt, vilket jag snabbt insåg inte gick hem och lika svårt var det med att slå marscher på en plastskiva när jag ville lära mig spela trummor).

Men jag har lyssnat mycket på musik genom alla åren. Dock har jag inte, som jag har förstått under samtal med kollegan (som skriver varannan vecka), den kollen på bandmedlemmar, utgivningsår eller annat som hör till.
Jag har lite mer vinglig musiksmak. Än det ena än det andra. Inga raka rockpuckar här, utan mer slalom mellan influenser från min ibland lika vingliga umgängeskrets.
Dessa första rader har nästan blivit en form av ursäkt för den musik jag gillar att lyssna på. Men så är det inte.

När jag letar fram en vinylplatta från översta hyllorna, dit de har förpassats för att de får plats där, är det ofta för jag är i ett känsloläge, eller vill komma dit.
För mig är musiken jag lyssnar på förknippad både med minnen och känslor. Viss musik får håren på armarna att resa sig eller ge rysningar i hela kroppen. Andra kan öppna tårkanalerna eller blåsa kroppen ren när den spelas på högsta volym. Musik är användbar. Förlösande. Väcker minnen. Kan få mig på gott humör.

För att ge exempel på min musiksmak, kan jag nämna två vinylplattor jag köpte samtidigt i början av 70-talet i skivaffären Waidele i Borås (nu kan det vara fel tid, för jag går efter minnet vad jag gjorde då och jag gick på tekniska i staden).
Den ena var Physical Graffitti med Led Zeppelin. Tung rock där vissa låtar ska spelas så basen nästan spricker, men också vackra tunna ballader som kan få mig att flyta iväg. Det är en skiva som fortfarande avnjuts på alla de sätt.

Den andra var ”Till dig” av Mikael Ramel, son till Povel Ramel. En ”proggare”, men ändå inte. Barnsligt bra.
Från Mikael Ramels egen hemsida kan man läsa:
”Detta är Mikaels debut-LP. Den utkom 1972 men arbetades fram redan på slutet av 60 talet. Det kom en fängelsetid och störde tidigare utgivning. LP:n blev en av Mikaels mest framgångsrika och den präglade mycket av musiklivet under denna tid. Låtar som ”Pengar”. ”Långt in i naturen” och ”Artificiell prana” fick otroligt mycket medieutrymme på grund av dessas antiflum (eller flum?) innehåll. Idag är plattan multikult och god för många tusenlappar. Tyvärr finns det inga ex kvar. (Möjligen besitter Mikael själv några stycken …)”

Där fick ni lite fakta också. Kan ju vara bra mitt i min egotripp. Kul för mig att veta att den värderas.
Det här var min ”programförklaring” till ”Ur min skivhylla”, som är och kommer att vara vinylbaserad, men förhoppningsvis med lite mer fakta i de kommande raderna.