Inga raka rockpuckar här …
När jag (och en kollega) fick förslaget att vi ska skriva krönika, typ ”Min skivsamling”, tvekade jag inledningsvis av olika grunder.
Men jag har lyssnat mycket på musik genom alla åren. Dock har jag inte, som jag har förstått under samtal med kollegan (som skriver varannan vecka), den kollen på bandmedlemmar, utgivningsår eller annat som hör till.
När jag letar fram en vinylplatta från översta hyllorna, dit de har förpassats för att de får plats där, är det ofta för jag är i ett känsloläge, eller vill komma dit.
För att ge exempel på min musiksmak, kan jag nämna två vinylplattor jag köpte samtidigt i början av 70-talet i skivaffären Waidele i Borås (nu kan det vara fel tid, för jag går efter minnet vad jag gjorde då och jag gick på tekniska i staden).
Den andra var ”Till dig” av Mikael Ramel, son till Povel Ramel. En ”proggare”, men ändå inte. Barnsligt bra.
Där fick ni lite fakta också. Kan ju vara bra mitt i min egotripp. Kul för mig att veta att den värderas.