”Bakom tiggaren finns ett barn”

Sara Olausson berättar att hon egentligen är rätt dålig på att ta åt sig av beröm när det gäller något, men att det ändå är en speciell känsla att bli nominerad till en August.

– Jag tänker alltid att folk säger snälla saker för att de tycker synd om mig, men den här nomineringen får jag ju inte för att någon ska vara snäll, det får jag väl faktiskt bara inse, säger Sara Olausson med ett skratt.

Men framförallt är hon glad över att temat fattigdom som präglar boken Jordgubbsbarnen lyfts upp till ytan.

– Boken kan verkligen göra bra saker, den ger oss en eftertanke och är bra att läsa för både barn som har det bra och barn som inte har det bra. Det här är min insats till hela fattigdoms- och tiggeridebatten. Jordgubbsbarnen handlar om ett syskonpar som bor hos sin mamma och pappa. De har en häst, livet leker och de är en kärleksfull familj. Men det finns ett problem som familjen brottas med, det finns inga som helst ekonomiska marginaler om något skulle inträffa, vilket det så småningom gör, och föräldrarna tvingas utomlands för att tjäna pengar som jordgubbsplockare.

Sara Olausson har skrivit om fattigdom och människorna som behöver tigga för att kunna överleva i sina tidigare böcker Felicia och Det kunde varit jag och Jordgubbsbarnen är en fortsättning på dem i ämnet.

– Jag har varit väldigt engagerad i tiggarnas situation och gav mig fan på att hjälpa en tiggare som heter Felica ut ur fattigdomen. Jag ville så gärna det. Men det var svårt, det finns så många lager i den här problematiken. Men då tänkte jag att barnen, jag kan ju göra en bok utifrån deras perspektiv. Det är viktigt för barn att förstå att det finns riktiga barn bakom de här tiggarna, inte minst nu när de har börjat avhumaniseras, säger Sara Olausson.

Vad hoppas du att läsarna tar med sig av Jordgubbsbarnen?

– Mer kärlek och förståelse. Och att barnen känner att det där hade kunnat vara jag. Att alla är människor med föräldrar, känslor och drömmar.

Även om Sara Olausson också är serietecknare och illustratör är det som författare hon känner sig mest hemma och håller på tillfället på med två nya hemliga projekt, varav ett är en barn- och ungdomsbok. Men ser hon några likheter i sitt författarskap med sin kända moster Barbro Lindgren?

– Hon är ju en ständig måttstock kan jag säga. Jag är inte tillräckligt bra förrän jag är där hon är. Hon skriver på ett enkelt, bra och ärligt sätt och jag kan säga att jag har hennes språk och känslomelodi lite svagt i bakgrunden, men inte på ett sätt så att jag härmas. Fast det vore ju konstigt annars, hon är min mammas syster och de har nästan exakt samma röst. Det ligger väl i blodet helt enkelt.

I år firar Loranga, Masarin och Dartanjang femtio år och du har själv också gjort tre album som utgår från böckerna om de här karaktärerna. Vad har karaktärerna egentligen betytt för dig genom åren med tanke på att din moster skapade dem?

– Så mycket! När jag har ritat de här albumen så är det ju min morbror och deras kusiner som jag har ritat. De som sprang omkring när jag var liten. Det är ett familjealbum! Så jag känner väldigt mycket för dem och har alltid velat göra det allra bästa – inte minst för att det ska vara frid på julafton, skrattar Sara Olausson. Tror du det blir en August för dig?

– Alla som har blivit nominerade i barn- och ungdomsbokskategorin är väldigt bra och vi tycker så mycket om varandra hela bunten. Jag tror verkligen att vem som helst kan vinna. Men jag har absolut en rimlig chans!