Liberalism och realism

Justin Trudeaus förra valvinst sågs som ett bevis för att slaget inte var förlorat. Att världen inte obarmhärtigt var på väg att trumpifieras åt högerpopulism, utan att frihet under ansvar med en sidoskopa medlidande fortfarande kunde vara något som väljarna tackade ja till. Regeringen Trudeau var en progressiv dröm: statsråd med faktiskt yrkeskompetens och var grundade i vetenskap, kliniskt befriade från de konspirationsteorier och fördomar som har drivit både amerikansk och svensk högerpopulism.
Trudeau var en påminnelse om att det fanns fler liberala ledare vid makten än på mycket längre, oavsett den generella rörelsen åt höger i världspolitiken. Hans jordskredsseger, den största ökningen i Kanadas politiska historia, tycktes visa att liberalismen och humanismen inte var döda som ideologier. Trudeau var ett hopp att hålla fast vid.

Kanada är intressant eftersom vi delar många värderingar med dem som nation och kanadensiska val kan lära oss något om europeisk politik och vart den kan vara på väg. Liksom svenskar tycker kanadensare det är givet att sjukvård ska vara tillgänglig för alla, det har funnits stöd för att välkomna flyktingar i nöd och de har haft en progressiv attityd till jämställdhet och lika värde för minoriteter, i alla fall sexuella. Ursprungsbefolkningen har inte fått samma respekt, men det är ett problem som Sverige också haft.
Kanada har varit lite ”lagom”. Vid ett möte med Kanadas ambassadör till Sverige skämtade vi om att slå ihop nationerna till ett ”Swenada”, eftersom vi låg nära varandra ideologiskt.

Justin Trudeau hyllades som en liberal Messias och det gick ungefär så bra som det brukar när man helgonförklarar någon vars jobb är att kompromissa med sina egna värderingar. Det var ingen som tyckte det var särskilt roligt att erkänna att han var felbar och fattade riktigt klantiga beslut ibland.
Trudeau har bland annat varit en dålig ledare inom klimatpolitiken. Tyvärr finns det fortfarande en senfärdighet inom liberalismen när det gäller att ta klimatkrisen på allvar. I fallet Trudeau handlar det också om realpolitik: Kanada är ett oljeland. Om man som politiker pratar mycket om klimatet, men inte gör så särskilt mycket, utan istället väljer att lägga skattepengar på till ytterligare oljeproduktion kan man försöka hålla alla nöjda. Oljefrågan splittrar Kanada. En man som arbetade inom Kanadas oljeindustri som jag hamnade i samspråk med konstaterade att branschen var medveten om att det var kört för fossila bränslen, men inte för den sakens skull tänkte gilla läget. ”Vi vet att det är kört, men vi måste inte tycka det är roligt.”
Klimatet är en av de frågor som Trudeau måste börja ta på allvar efter att ha blivit omvald med liten marginal. Han kommer att behöva söka hjälp från vänsterpartiet NDP och eventuellt de gröna, med blygsamma tre mandat. I nuläget är han en del av problemet, inte av lösningen.

Omvalet av Trudeau handlar om ett annat slags hopp: att en ledare som han ska kunna hålla sig kvar vid makten även om han inte kan helgonförklaras. Hoppet om att en liberal guldgosse kan överleva övergången till realpolitiker som måste kompromissa i politisk minoritet.

Dagens fråga

Har du varit på auktion?

Loading ... Loading ...