Trådlös stampa takten-blues

Bekantskapen var konstigt nog inte så stor, trots det lokala ursprunget, med Jan Gerfast och hans bluesband före konserten. För det visade sig att Osbysonen Jan och hans ”local gang” stod för en stampa takten-konsert som kunde gett utslag på seismografen. Från första tonen i ”Rockin In The Grave” till den sista i det härligt rushiga avslutningsnumret ”Have Some Fun”, vilket var kvällens onödigaste uppmaning.

Publiken hade verkligen kul i denna blandning av låtar som föreföll systematisk i sitt uteslutande av röd tråd.

Här blandades och gavs med en orkesterlunga som tycktes djupandas den friska luften från den mörka granskogen i Slähult och Segutslycke.

Plötsligt dök Apache upp och den danske gitarrsolisten Jörgen Ingman med sina tidstypiska soloklanger i gitarren från tidigt 1960-tal. För att senare blandas med en kolorit som bestod av lika delar Jimi Hendrix och Magic Mamas hyllning till de andalusiska högslätterna. Hjärtinnerlig gospel, som upplevdes eka i minnet från en liten baptistkyrka i södern avlöstes av Billie Holidays ”Billies blues”.

”Wine, woman and blues” rekommenderades med fortsatt studs och gung i kompmattan som nogsamt täckte fötterna under frontarna Jan Gerfast på gitarr och Magic Mama vid klaviaturen.

Det var snyggt av Jan Gerfast att efter en annan rökare, Texas-shuffeln ”Shakin The Ground”, uppmana publiken till applåd för den arragerande jazzklubben.

Jan Gerfast har ett livligt scenspråk med oblyg mimik. Han är generös och rolig när han presenterar sina nummer. Med bibehållande av sitt Osbyidiom blir han i sin sångstil ömsom reflekterande, ömsom vilt brusande. Ömsom vädjande, ömsom bergfast övertygande. Ömsom tryckt till marken, ömsom högtflygande som en dopad örn.

I sina gitarrsolon dribblade han ut och in genom strängarna med en säkerhet som skulle uthärdat jämförelse med Leoni Messi när denne trasslar sig in i straffområdet genom skogen av motståndarben.

För att inte tala om klaviatrisen Magic Mama. Vilka orgelriff när hon understödde Gerfast i hans solin, vilken klang i piano- och orgeltangenterna och vilken sångröst. Med en träffsäkerhet och skärpa hos en laserstråle landade hon hos var och en i publiken. För att inte tala om hennes humoristiska snack med publiken.

Vad finns mera att skriva hem om? Naturligtvis om det lika diskreta som kliniskt precisa kompet, Patrik Johnsson bas och Per Lindberg, trummor.

Play it again, som Ingrid Bergman sa till Humprey Bogart. Visst, det blev två extranummer.