Syskonen Alf Rauer, Jaan Rauer och Maie Johansson vid sina föräldrars gravplats på Hässleholms kyrkogård. PRIVAT BILD

En dramatisk flykt under kriget

Den 24 september var det 75 år sedan familjen Rauer flydde från Estland mitt under andra världskriget och nådde sitt nya hemland, Sverige.
Familjen har under många år varit bosatta i Kvistalånga och Stoby och en av systrarna bor fortfarande kvar i Hässleholm, Maie Johansson
För att uppmärksamma flykten hit och hedra sina föräldrar möttes syskonen på kyrkogården i Hässleholm den 24 september 2019, där deras föräldrar ligger begravda.

Det var den 21 september 1944 som Röda armén tågade in i Tallinn och Eslands flagga halades från Pikk Herman och Sovjetestland återuppstod.
Alla vägar från inlandet och ut mot havet var blockerade av flyende familjer, till fots, i bil eller i hästkärra.
De mindre fiskebåtar som inte ännu beslagtagits, rullades ner till stränderna för att sjösättas och segla ut på öppet hav. Detta var en chansning mot en oviss framtid men långt bättre än mångårigt tvångsarbete i det sovjetiska arbetslägren i Sibirien, berättar syskonen Rauer.

Maie, Öivi, Jaan och Alf föddes i byn Vihterpalu, barn till Johannes och Hilma Rauer.
1944 hade redan många börjat förbereda för flykt. Den enda tänkbara flyktvägen gick över havet. Folk gömde undan motorer och bensin och lagrade matvaror att ha till hands vid en flykt. Det var skräcken för ryssen som tvingade esterna ut på havet.
Många bybor kände kapten Johannes Vulkan, så även Johannes Rauer.
Kapten Johannes Vulkan hade en gammal tvåmasters skonare, som i huvudsak fraktat potatis till Finland och Sverige.
Den 21 september 1944 samlades byborna för rådslag vilka som kunde vara mest eftersökta av ryssarna.

Planen var att båten mycket tidigt nästa morgon i skydd av mörkret skulle ge sig av
Tidigt på morgonen dagen därpå stod släkt och vänner kvar på stranden, liksom de som inte fick plats, för ett sista adjö.
Vår mor med fem barn var kvar på stranden och väntade på far, som cyklat hem för att hämta några viktiga papper som han glömt.
På vägen fick han punktering så det gick långsamt.
Kapten Vulkan ropade flera gånger; ”Nu åker vi, det går inte att vänta längre”. Mor och barn på stranden grät och ropade: ”Vänta på far”.
Till slut kom Johannes och en granne, Allu, som rodde över hela familjen till den väntande båten.

Människorna ombord var skräckslagna under den lugna ytan.
Kapten Johannes Vulkan hade 122 stycken flyktingar i sin ”Aade of Vihterpalu”.
Ute på öppet hav ställdes siktet in på Östersjön och Sverige. Samtidigt hördes mullrande kanoner samt eld och rök sågs från Röda arméns intåg i Tallinn 50 kilometer bort.
Med på båten var våra föräldrar Hilda Rauer, 37 år, Johannes Rauer, 41 år samt barnen Jaan, 2 år, Öivi, 5, Maie, 9, Ants, 11 och Ilme 13 år.

Kvinnor och barn placerades på undre däck, som saknade durk och var delvis fylld med vatten, spyor, jord, potatis och träck som flöt mellan bottenstockarna. Männen var packade på öppet däck, utsatta för regn och blåst.
Kaptenen Vulkan kände farleden väl. Men det fanns andra båtar som saknade sjövana personer ombord, liksom både sjökort och kompass.
Ryskt flyg svepte över Östersjöns havsyta och lät kulsprutorna spela när någon flyktbåt var i sikte.
Alla båtar kom inte fram till sina mål, många förliste eller sköts i sank av ryskt eller tyskt flyg som båda opererade över Östersjön.

Natten mellan fredag och lördag den 22-23 september blåste det upp på Östersjön. Sjösjuka rådde och människorna var i dåligt skick.
På kvällen upptäcktes en båt som drev med trasig motor. Kapten Vulkan fick över en tamp och tog den nödställde på släp. På morgonen upptäcktes att tampen slitits av och motorbåten var försvunnen.
1944 klockan 9.30 siktades ön Fejan i Stockholms norra skärgård.
Svenska flottan boxerade oss in till Fejan, som var ett mottagningscenter för flyktingar.
Efter två dygns båtfärd, genom finska viken och över Östersjön, gick vi flyktingar iland på ön Fejan och blev mottagna av militär och lottor.

Enligt passagerarlistan skulle vi vara 122 personer ombord men enligt svenska myndigheter var vi 126.
Väl iland på ön i Roslagen blev alla avlusade, sedan ett ordentligt bad, och därefter bröd och havregrynsvälling.
Vi var väldigt glada för att alla klarat färden över, liksom tacksamma för mottagandet vi fick i Sverige.