Dansant och läskigt med full tilltro till barnen

Recension

Teater

Hans och Greta
Malmö Stadsteater, Hipp

Bearbetning och regi: Moqi Simon Trolin
På scen: César García Steensen, Silan Maria Budak Rasch, Kerstin Andersson, Anders Blentare, Göran Dyrssen, Sara Ekman, Linn Mildehav, Ossi Niskala, Methinee Wongtrakoon, Pernilla Nordström (statist), Cesar Minguet (statist)
Scenografi och kostym: Benjamin La Cour
Ljusdesign: Sven-Erik Andersson
Musik och ljud: Marcus Aurelius Hjelmborg
Koreografi: Ossi Niskala
Mask: Åsa Trulsson
Dramaturgi: Henrietta Hultén

En upplevelse, snarare än en berättelse. Ett konstverk, snarare än en saga.
Något i den stilen skulle jag nog dra till med om jag skulle drista mig att försöka formulera en enkel sammanfattning av Malmö Stadsteaters tolkning av bröderna Grimms klassiker Hans och Greta. Jag går ut ur salongen efter avslutad föreställning och känner wow, vad var jag just med om? Och det är alltså en positiv känsla, det vill säga precis tvärtemot den känsla som rimligen dominerade i maggropen hos alla de premiärföräldrar som, i vanlig ordning, hade struntat i teaterns nedre åldersrekommendation och släpat dit små oskyldiga förskolebarn som nu inte lär våga sova i egen säng det närmaste halvåret.
För det här är läskigt. Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag senast såg en så läskig teaterföreställning för barn. Men vi kan återkomma till läskigheten, för även om den sannolikt blir det enda bestående minnet för vissa (alltför små) barn, så är det här en föreställning som rymmer väldigt mycket mer.

Inte så mycket saga dock, som sagt, och här är frågan om man kanske ändå skulle ha kostat på sig åtminstone lite mer rakt berättande. Det är som att Moqi Simon Trolin utgår ifrån att den unga publiken redan kan sin Hans och Greta, och en lång rad andra sagoklassiker som petas in i pusslet, men jag är inte lika säker på det. I alla fall hade själva grundberättelsen, den om Hans och Greta, sannolikt vunnit på aningen tydligare konturer. Den superkompimerade dialogen kring häxans misslyckade försök att mäta sin gödning av Hans genom att känna på hans finger måste exempelvis vara fullkomligt obegriplig om man inte känner till berättelsen sedan innan.
Å andra sidan blir det något helt annat på det här viset, när den lilla sjöjungfrun, flickan med svavelstickorna, den ståndaktige tennsoldaten, rödluvan, vargen och mormor virvlar förbi utan att följa vare sig det normala sagoberättandets eller för den delen gravitationens lagar.

Det dansas, det svävas, det görs till synes omöjliga krumbukter, det känns stundom som balett, stundom som att åka i något slags surrealistiskt sagotåg på ett förtrollat tivoli, stundom som om alltihop är klippt rakt ur en film av Tim Burton. Scenografin är ljuvlig, finurlig, ibland direkt aptitlig, ibland direkt förskräckande, och det leks med ljus och ljud på ett underbart vis. Ensemblen är samspelt, ofta bokstavligen koreograferad, och ror utan undantag iland det ganska knepiga uppdraget att nästan bara prata hittepåspråk.
Alltsammans är lekfullt, vackert, musikaliskt, roligt, sorgligt – och läskigt. Om jag säger avhuggna dockkroppsdelar, fastspända barn, brutal tvångsmatning och en uppsättning enorma, blänkande yxor och knivar, allt i en inramning utan särdeles mycket förmildrande humor, så har jag inte sagt för mycket om pjäsens läskighetskulmen, den i häxans skräckkabinett.

På ett sätt är det bara härligt att Moqi Simon Trolin vågar gå så långt. Det är, rakt igenom föreställningen, uppenbart och underbart att han hyser en sådan total tillit till barnen. Han litar på att de fattar, att de vågar, att de kan ta emot känslolägen och situationer i en helt annan förpackning än den enkla, färgglada låda ur vilken alltför många tv-program, filmer och föreställningar för barn hoppar med ett glättigt skratt. Möjligen går han för långt hos häxan. Fast jag vet inte. Jag är som sagt överhuvudtaget lätt förvirrad, härligt omtumlad, efter denna ystra dans genom sagans värld, som verkligen har hittat sitt alldeles egna språk.

Teater

Hans och Greta
Malmö Stadsteater, Hipp

Bearbetning och regi: Moqi Simon Trolin
På scen: César García Steensen, Silan Maria Budak Rasch, Kerstin Andersson, Anders Blentare, Göran Dyrssen, Sara Ekman, Linn Mildehav, Ossi Niskala, Methinee Wongtrakoon, Pernilla Nordström (statist), Cesar Minguet (statist)
Scenografi och kostym: Benjamin La Cour
Ljusdesign: Sven-Erik Andersson
Musik och ljud: Marcus Aurelius Hjelmborg
Koreografi: Ossi Niskala
Mask: Åsa Trulsson
Dramaturgi: Henrietta Hultén