Lydia Svensson vid församlingshemmet i Glimåkra. FOTO: PETER PAULSSON
Lydia Svensson berättade om livet som nunna, beslutet att lämna klostret och utmaningarna hon ställdes inför när hon mötte ett samhälle som förändrats radikalt sedan 1988.
Lydia Svensson föreläste i församlingshemmet i Glimåkra. FOTO: PETER PAULSSON

Lämnade klostret: ”Mitt livs svåraste beslut”

GLIMÅKRA Lydia Svensson blev 1988 syster Ansgaria. Efter 28 år i kloster lämnade hon syster Ansgaria bakom sig och klev ut i en helt ny värld.
I församlingshemmet i Glimåkra berättade Lydia Svensson om tiden i kloster, beslutet att lämna och utmaningarna med att anpassa sig till ett samhälle där inte mycket gick att känna igen från 1988.

– Jag kände inte igen mig i någonting, jag kunde ju inte ens sätta igång en dator. Jag fick lära mig allt. Det var spännande, men tufft, säger Lydia Svensson.
Hon föreläste under rubriken ”Vägen hem – 28 år i kloster” när hon gästade öppet hus i församlingshemmet i Glimåkra.

19 år gammal, 1988, gick katoliken Lydia Svensson i kloster (Heliga Hjärtas kloster i Borghamn) och blev Sr. Ansgaria.
– Och jag har aldrig ångrat att jag gav Kristus mitt liv, säger hon.
Det fanns inledningsvis en gemenskap, en familjär känsla, berättar Lydia. Det var hårt arbete och mycket ansvar, men som ung trivdes Lydia.
När klosterverksamheten flyttade tio år efter att Lydia Svensson kommit till klostret förändrades dock något, berättar hon.
– Det familjära förlorades och den känslomässiga ensamheten blev tyngre att bära.
Hon berättar att nunnorna fostrades att inte knyta starka vänskapsband. Detta för att undvika att någon blev utanför, att det bildades grupperingar med vänner.
– Nu kan jag känna att det är ett sorgligt synsätt. Det innebär ju att alla blir ensamma istället. Det hade varit bättre att försöka lösa situationen om någon blev utanför, att i så fall bjuda in den ensamma. Att inte ha vänskap blev tyngre och tyngre.
När hon pratar om hur hon upplevde tillvaron i klostret är hon noga med att poängtera att det är hennes version, hennes synsätt.
– Jag upplevde en stor lojalitet, men också en stor själviskhet. Det var så jag uppfattade det.
Med åren blev arbetsbördan tyngre att bära. Det hårda arbetet påverkade tiden som var vikt åt andlig fördjupning (sex timmar om dagen).
– Arbetet var mycket hårt. Jag kände mig ofta splittrad och stressad. Och vi ställde aldrig frågan ”hur mår vi?”, säger Lydia.
Till slut kom hon till en punkt när hon kände sig utnyttjad, när hon inte orkade mer och – som hon själv uttrycker det – gav upp. Hon säger att det hade varit frestande för henne att skylla på systrarna, men poängterar istället att alla är fria att göra sitt val.
– När jag gav upp var det en sorg, det var mitt livs svåraste beslut att våga hoppa av. Det var ingen triumf, ingen känsla av att ”nu är jag fri”.
– Jag släppte taget om min kallelse, om min trygghet, om det som varit mitt liv i 28 år.

Världen utanför klostret var helt annorlunda 2017 jämfört med 1988. Lydia ställdes inför utmaningen att som 48-åring anpassa sig till ett modernt samhälle som hon aldrig varit en del av.
Det har varit många praktiska utmaningarna. Datorer, internet, mobiltelefoner, räkningar … det var mycket att lära sig, mycket som är helt annorlunda jämfört med 1988.
– Trots min starka gudstro har jag oroat mig för försörjningen, säger Lydia.
En del var riktigt roligt, som att skapa ett eget hem.
Annat gick ganska lätt, som att börja gå i civila kläder och hitta en klädstil.
Men mycket var svårt. Till exempel att släppa Sr. Ansgaria och våga bli Lydia Svensson.
– Jag hade svårt att hitta tillbaka till mitt dopnamn, jag använde ofta syster Ansgaria. När jag använde Lydia Svensson ledde det till frågan: Vem är Lydia? Vem är jag nu?
Lydia konstaterar att det är mycket fokus på vad man gör.
– Den svåraste frågan första året var ”vad gör du?”. Ni tycker det är viktigt vad man gör, man är sitt yrke.

Lydia har utbildat sig till lärarassistent på folkhögskolan i Markaryd (”jag klarade det, förutom att dyka tre och en halv meter ner i bassängen och få upp den där dockan”.) Hon har jobbat som personlig assistent och när hon får den där frågan – vad gör du – kallar hon sig ”kontaktperson”.
– Jag har lätt att få kontakt med folk, säger Lydia som idag känner sig trygg med att det finns en väg för henne utanför klostret.
Hon vandrar vidare i livet och lutar sig mot några ord som hon fastnat för:
Vägen öppnar sig allteftersom man går den.

Dagens fråga

Är du sportlovsledig?

Loading ... Loading ...