Deras uppdrag är att be för världen

Kyrkorummet är kalt och strängt i sin framtoning. En procession av svartklädda nunnor kommer in, fördelar sig på båda sidor av salen och börjar med spröda och klara röster sjunga växelsång vända mot varandra. Det är tidebön i klostret Mariavall på Österlen.

Sången i kyrkan känns medeltida, men benediktinerorden som Mariavall tillhör är betydligt äldre än så. Den instiftades redan år 529. I Skåne finns två benediktinerkloster, ett för nunnor och ett för munkar. Båda ligger utanför Tomelilla.

Det här med att gå i kloster är alltså ingenting det tas lätt på. För en utomstående kan det ändå te sig obegripligt att man frivilligt ger upp ett ”vanligt” liv för att leva så pass begränsat. Men Tyra Antonia och Maria låter oss förstå att det finns andra värden att bejaka och att de inte på något vis är världsfrånvända utan i stället har ett viktigt uppdrag?

Systrarna arbetar också konkret med olika samhällsfrågor.

Maria betonar att man inte söker sig från någonting när man går i kloster, utan till någonting. Allt annat vore fel.

Var sin mobiltelefon har de också.

I klostret är man mån om att ta tillvara systrarnas olika förmågor. En av systrarna, Siluana, visade sig ha konstnärlig fallenhet. Hon fick därför gå en kurs i ikonmåleri i Tyskland för sju år sedan. I källaren har hon en ateljé där hon målar.

Det är dags att ta adjö. Klostret andas stillhet, och både Tyra Antonia och Maria utstrålar en värdighet som inte bara beror på deras svarta, långa kåpor. De förmedlar behärskning och allvar, och jag kan inte låta bli att undra om klosterlivet inte kan bli lite enahanda.

Men finns det plats för tokerier och humor? De tittar på varandra och ler.