Valrörelsen är över

Det är inte konstigt att Vänsterpartiet kräver förändringar av arbetsmarknadspolitiken. Och det är definitivt inte konstigt att partiet motsätter sig privatiseringar.
Däremot är det märkligt att Vänsterpartiet funderar på att avsätta Eva Nordmark (S), som knappt hunnit sätta sig ner på sin post, och att göra det tillsammans med Moderater och Sverigedemokrater.

Jag inser att det är frestande för oppositionspartier att i dagens parlamentariska läge utmana den sittande regeringen. Sedan möjligheten med misstroendevotum infördes har vi haft 11 omröstningar sedan 1980. Sex av dessa har genomförts efter valet 2014. När regeringen har ett bräckligt underlag är det fullt begripligt att olika oppositionspartier försöker flytta fram sina positioner.

Som sagt, det är inte konstigt att Vänsterpartiet vill pressa regeringen att vrida politiken vänsterut och backa från beslut om privatiseringar. I själva sakfrågan tycker jag dessutom själv att partiet har en mycket viktig poäng. Men det är inte lika logiskt att partiet överväger fälla statsrådet tillsammans med betydligt större partier som önskar en ännu mer långtgående privatisering.
Kampen om makten är självklart viktig inom politiken, men jag tror att politiken och politikerna lever farligt om kampen om makten överskuggar det vardagliga politiska arbetet. För så måste det rimligen vara; politikers allra viktigaste uppgift är att utifrån värderingar och väljarstöd försöka bidra till att utveckla kommunen, landet eller Europa.
Jag är övertygad om att politiken och i förlängningen politikerna lever farligt om valrörelserna aldrig tar slut. Om det vardagliga gnetet med små och stora frågor drunknar i kampen om makten.

Jag kom in i riksdagen 1991 och blev därmed medlem i en tilltufsad Socialdemokratisk grupp. Vi hade förlorat valet. Självklart handlade de första åren mycket om att granska och kritisera regeringen. Jag fick ansvar för bostadspolitiken och det fanns utan tvekan skäl att vara kritisk. Men jag ägnade inte all tid åt att kritisera och det är definitivt inte det jag minns helst och bäst. Nej, höjdpunkterna under mina första år var utan tvekan när majoritetsföreträdare som statsrådet Bo Lundgren (M) eller Agne Hansson (C) gav mig och Socialdemokraterna lite rätt och faktiskt justerade något förslag.
Jag är nog inte unik. Nästan alla politiker har gett sig in i politiken för att påverka. Vi vill göra skillnad. Återigen, självfallet inser jag att makten och framför allt regeringsmakten är ett helt avgörande redskap, men det går att påverka även som oppositionspolitiker. Ja, om det inte går, då lär politiken förlora många dugliga krafter.

För att få mer makt kan det förstås finnas skäl försöka sätta krokben för den sittande regeringen. Men målet kan knappast vara att jäklas med majoriteten, utan att få stöd för en annan politik. Ett land eller en kommun måste styras, och det borde betyda att man inte blockerar beslut om man inte har en möjlighet få stöd för en bättre politik.
Om Vänsterpartiet tror att partiet kan forma en bättre politik med M och SD, då ska självfallet partiet utnyttja möjligheten att avsätta dagens ansvariga. Om inte, ja, då borde Vänsterpartiet konstatera att valrörelsen är över.

Dagens fråga

Tittar du på julkalendern i SVT?

Loading ... Loading ...