Klubben viktigare än någonsin

18 kvinnors vittnesmål om sexuella övergrepp. En kulturprofil med koppling till Svenska Akademien som är gift med en av Sveriges mest uppburna poeter som den anklagade.

Matilda Gustavssons reportage den 22 november 2017 slog definitivt ner som en bomb långt, långt utanför kultursveriges snäva gränser. Och efterverkningarna går fortfarande att följa.

Visserligen har den sargade Svenska Akademien lite tveksamt rest sig igen, Nobelpriset 2018 har slutligen delats ut och kulturprofilen, Jean Claude Arnault, sitter i fängelse dömd för två våldtäkter mot samma kvinna. Men de stora svåra frågorna kvarstår fortfarande. Hur kunde detta pågå så länge? Hur kunde så många titta bort? Hur vänskaps- och lojalitetsinsnärjda är egentligen kulturvärldens innersta kretsar?

I nyutkomna reportageboken Klubben berättar Matilda Gustavsson om sitt arbete med reportaget, om vad som hände efteråt och fördjupar både vittnesmålen i sin egen artikel, bilden av Arnault och intrigerna runt honom och kopplingarna till Svenska Akademien. Och framförallt tar hon med läsarna in i det journalistiska arbetet bakom reportaget på ett väldigt välbehövligt sätt.

Allt började med en flash från New York Times om avslöjandet av anklagelserna mot filmproducenten Harvey Weinstein. Matilda Gustavsson och två kvinnliga kollegor på DN chattade om att tidningen borde göra ett stort reportage som uppmärksammade situationen i den svenska kulturvärlden och de diskuterade offentliga personer som de hade hört övergreppsrykten om. Och så dök Jean-Claude Arnaults namn upp.

Matilda Gustavsson beskriver rakt och nära hur hon började fundera kring rykten hon hört, hur hon pratade runt och hur redan inom ett dygn fick fram två namn. Och så fler, och fler. Hon beskriver målande hur hon satt i DN:s lilla telefonbås och lyssnade på den ena omskakande, starkt privata berättelsen efter den andra. Hur hon samlade bevis kring berättelserna för att inget skulle kunna stjälpa publiceringen. Och hur hon envist försökte få Jean Claude Arnault att kommentera det hela före publiceringen.

Det var länge sedan jag läste en så stark skildring av styrkan i bra journalistiskt arbetet och samtidigt ett så intressant resonemang kring just arbetet – moraliska funderingar, empati, juridik, och också hur hårt och många gånger ensamt arbete som ligger bakom det här.

Matilda Gustavssons bok tar heller inte slut här. Hon ger oss också bakgrunden till klubben Forum, till vem den något gåtfulle Jean Claude Arnault är och till händelseutvecklingen i Svenska Akademien efter publiceringen. Många gånger blir det smått tragikomiskt som när hon beskriver intervjun som hon fick med Horace Engdahl som en fyra timmar lång monolog från författarens sida. Mer tragiskt blir det när hon diskuterar kring Katarina Frostensons reaktioner och också hennes bok K. Och inte minst behandlingen av Sara Danius.

Klubben är en nätt bok på knappt 230 sidor men den rymmer oerhört mycket. Och så här två år efter metoo-hösten känns den viktigare än någonsin. Det pratas om backlash och risken finns att allt det som uppnåddes genom metoo – öppenheten, ett klimat att våga berätta i, ett klimat där övergrepp inte accepteras eller sopas under mattan, där man aktivt arbetar mot den här typen av händelser på arbetsplatser – så småningom tonar bort. Att det blir dags att börja från början om 15 eller 20 år igen. Matilda Gustavssons bok är en välskriven och angelägen påminnelse om vad metoo, granskningar och öppenhet kan åstadkomma. Och om vilken värld vi vill ha och vilken vi inte vill ha.

Ska ni bara läsa en enda bok i år så är det banne mig denna ni ska läsa.