”Fruktade kylan mer än ryssarna”

Erik Klementsson, student från Malmö och Skärseröd i Hästveda samt Otto Forsell, affärsbiträde i Vinslöv och tungviktsbrottare i BK Ore, ville båda göra en insats som frivilligssoldater för Finland under vinterkriget. Klementsson var nyutbildad luftvärnssoldat och Forsell tillhörde I 7 i Kristianstad. Båda sattes genast in i striderna kring Märkäjärvi där svenskarna ersatt de finländska förband som sänts söderut för att stödja fronten på Karelska Näset. Omedelbart fick de smaka på arktisk kyla norr om Polcirkeln och på eldgivning från talrika ryska förband.

- Vi fruktade kylan mer än ryssarna, berättade Erik Klementsson. Om vantar saknades frös händerna fast vid kanonernas metall som måste värmas med blåslampa och smörjas varje morgon. Kylan stressade och förlamade. Att knäppa ner byxorna och sätta sig på latrinstången var en mardröm. När det var som kallast visade termometern minus 45 grader och som varmast minus 20. Att tvätta sig eller raka sig fördes inte ens på tal. Smöret höggs med yxa och sögs på som glass. Inget vatten fanns mer än snö som töade upp i kokkärlen. Maten åts under bar himmel så att den inte frös.

Där finnar slagit tillbaka ryssarna rådde dödens ödeland. Här fanns inga människor och inga djur, bara nedbrända och övergivna hus, dystra skogar, slätter och ryssar som vilade under djup snö. Erik noterade att verkningselden från de båda Boforskanonerna tvingade de ryska flygplanen allt högre upp vilket försämrade precisionen i bombfällningen.

Även Otto Forsell anlände i ett kritiskt läge när de svenska förbanden fick ta hela ansvaret för fronten i norr. Resan till stridsområdet blev en mardröm. Bataljonschefen Magnus Dyrssen, som senare föll offer under striderna, fick enligt uppgift lov ta trupperna per järnväg till stridsområdet men ville, enligt Otto Forsell, i stället visa ”vad svenska soldater dög till”.

- När vi startade från Kemi på skidor med full packning var vi 54 man i plutonen. När vi kom till Rovaniemi återstod endast 13 man. Resten hade gett upp efter hårda dagar och nätter i sträng kyla, djup snö och brist på förnödenheter.

Bara att efter ett drygt pass på skidor slå läger var påfrestande. Forsell var i god fysik trim efter brottningen därhemma men påfrestningarna fick honom nästan att ta räkning. Den sista etappen, 18 kilometer, avverkades i 47 graders kyla. Många fick frostskador när truppen rastade ute på en myr efter ilmarsch. De skulle överta fronten kl 11 och var sent ute.

- Trots kylan var jag sur av svett.

I stridslinjen såg Forsell och hans kamrater döda ryska män, djupfrysta i den starka kylan. De hade dött med benen lindade i breda band av tyg och med galoscher på fötterna. Det uppgavs att den ryska ledningen i först skickat fram människor med lågt anseende som de ville bli av med. Dagligen bullrade de ryska högtalarna med uppmaningen till svenskarna att gå över till den ryska sidan.

Både Klementsson och Forsell hade samma minnesbild av krigets sista dag den 13 mars. Ryssarna släppte loss ett förödande bombardemang som inte avslutades förrän tio minuter efter den officiella tiden för fred. Sannolikt ville de slippa transportera hem överbliven ammunition.

- Jag ville stoppa ryssarna vid den finska gränsen och inte vid den svenska, sade Erik Klementsson. Men att hjälpa finländarna och därmed tyskarna under fortsättningskriget föll mig aldrig in.

Erik Klementsson blev efter tjänstgöringen i Finland reservofficer och bataljonschef. Sedan arbetade han som journalist, först på Stockholmstidningen och därefter på Svenska Dagbladet. I 30 år var han redaktör för Svenska Finlandsfrivilligas tidning. 1997 flyttade han till Hässleholm för att komma närmare sommarparadiset Skärseröd. Otto Forsell höll livet ut kontakt med sina vänner och släktingar i Vinslöv. Han utbildade sig till polis och tjänstgjorde som stationsbefäl i småländska Mariannelund.

Både Erik Klementsson och Otto Forsell avled under 2000-talets första årtionde.