Bergsgatan är en gata med många ansikten. En lekplats och en arbetsplats, en plats för boende och kultur. Foto: Ralph Bretzer
Anna Kubista Löfman, Lotta Fahlén, Ulas Rimdey, Lisa Mårtensson och Manel Ruiz Blas utanför Inkonst – på Bergsgatan. Foto: Ralph Bretzer
Foto: Ralph Bretzer

”Jag vill lyfta dem som de hjältar de är”

Bergsgatan på Möllan. Här samlas människor från hela Malmö för festnätter och kulturupplevelser. Här finns småbutikerna som aldrig tycks stänga och falafelhaken som givit staden dess signatursmak.
Det är också spelplatsen och temat för Absurdum Temporary Arts föreställning The road we walk.

På onsdag och torsdag spelas The road we walk på Inkonst. Föreställningen bygger på intervjuer med människor som arbetar längs Bergsgatan. Själva kallar gruppen det för ett körverk av röster som berättar om Möllan förr och nu.
– Under sommaren har jag gått runt och intervjuat människor och sedan har jag klippt ihop det till ett manus, säger regissören och manusförfattaren Lisa Mårtensson.
– Jag ville prata om arbete; hur man ser på sitt jobb och hur man hamnat i det. Jag ville begränsa det lite och jag har själv både jobbat, bott och studerat här i närheten. Jag var nyfiken på andra människors liv. Det blir lätt att man lever i en bubbla och vet allt om dem man umgås med och inte något om alla andra.

Hon beskriver Bergsgatan som kontrastrik. Här finns kulturinstitutioner, restauranger, krogar, butiker och kontor. Ofta förekommer gatan i kriminalrapporteringen, både vad gäller narkotikaförsäljning och våldsbrott.
– Jag har väl fiskat efter det i intervjuerna. Jag har frågat hur det är att jobba här på natten. Då har en del svarat ”nej, nej, nej, det är jättebra” medan andra har svarat med att peka ut var folk har blivit skjutna. Det finns med i föreställningen.

Manel Ruiz Blas har gjort de videoprojektioner som är en del av scenografin.
– Folk kommer hit och köper falafel och drar härifrån. De går till klubbar och dricker … Men de som ligger bakom är aldrig synliga. Jag tycker att det är viktigt att lyfta människorna som gör Bergsgatan som de hjältar de är, säger han.
– Jag är väldigt glad över att göra den här föreställningen för det känns som en del av min egen historia. Alla mina jobb sedan jag flyttade till Malmö har varit här.

Skådespelarna Anna Kubista Löfman och Ulas Rimdey gestaltar människorna längs gatan. Båda två arbetar till vardags i krogbranschen här. Under föreställningen kommer de att gå in i och ut ur de olika rollerna.
– Jag har försökt ge dem de roller som de minst skulle uppfattas som. Det handlar någonstans om ett möte mellan, till exempel, doktoranden på teaterhögskolan här borta och falafelrullaren, säger Lisa Mårtensson.
– Det handlar om kontraster, fyller Ulas Rimdey i.

Han hamnade i projektet genom att han blev intervjuad i egenskap av en av dem som arbetar här och han vänder sig mot den av kriminalitet fägade bilden av gatan.
– Jag tycker att det är en orättvis stämpel som gatan har fått. Jag har jobbat på både Lilla Torg och Bergsgatan och jag kan säga att det är mer våldsbrott där. än här. Där har de sprängt krogar flera gånger utan att torget har fått en stämpel. Det är tråkigt för det gör att man har försummat gatan. Den har sett likadan ut i tio år.

Varför är det så?
– Det uppenbara är att det är fler invandrare här. Sedan har handlarna och affärsägarna på Lilla Torg en egen liten klubb där de gått ihop och får då en politisk makt i kommunen. Det finns inte här. Här känner inte handlarna varandra.
– Det har sina förklaringar. Folk är myndighetsrädda här, Många har flytt från myndigheter. Man ser på hälsovårdsnämnden som en fiende fast den inte är det, de är ju där för att hjälpa krogarna. Och de som bor här, det känns som att de bara kommer hit och bor här ett par år och sedan flyttar vidare. Det gör att det inte finns någon långvarighet.

Skådespeleriet ramas av en ljudmiljö uppbyggd av ljudkonstnären Lotta Fahlén, även känd som artisten Loljud. Klipp från intervjuerna fogas samman med rena miljöljud.
– Jag var med och transkriberade intervjuerna och när man lyssnar på dem flera gånger märker man att det är mycket som sägs i pauserna mellan orden. Jag har också jobbat med utfyllnadsläten som ”ähh” och byggt upp något slags rytm och musik kring det, tillsammans med ljud från hur det låter på Bergsgatan.