Rätt sätt att leva på

På ons­dags­kvällen var jag med när Right Livelihood-stiftelsen delade ut sina priser, som ofta kallas ”det al­ter­na­tiva No­bel­priset”. Det gjordes på Cir­kus i Stockholm, och för första gången bjöds all­män­heten in för att göra pris­ut­del­ningen på en stor gala. Det gjorde att många kun­de del­ta. Ti­digare har det of­tast delats ut vid en sluten ce­re­mo­ni i riks­dags­huset.

På vid­eo­länk från ex­ilen i Moskva del­tog den ti­digare pris­ta­ga­ren Edward Snowden (2014), som av­slöjade USA:s enorma över­vakning av egna med­bor­ga­re och i glo­bal skala.

En som där­emot inte var med i går kväll var pris­ta­ga­ren Gre­ta Thun­berg. Hon har istäl­let liftat med en se­gel­båt från USA till Spa­ni­en, där hon ska del­ta vid FN:s glo­bala kli­mat­mö­te i Madrid, för att tala på kon­fe­rensen.

När hon fick Nor­diska rådets mil­jö­pris tackade hon nej, med mo­ti­ve­ringen att hon inte vill ha pengar från po­li­ti­ker utan hand­ling. Right Live­li­hood-priset har hon tackat för och känner sig hedrad över som ett er­kän­nan­de av Fri­day For Future-rö­rel­sen. Men att hon väljer ak­tiv opi­ni­ons­bild­ning i Madrid fram­för en pris­ut­del­ning i Stockholm för­vånar inte och kan knappast kri­ti­seras.

Om hon kommit hit hade hon träffat en an­nan mil­jö- och kli­mat­ak­ti­vist.. Davi Kopenawa och ur­folks­or­ga­ni­sa­tionen Hutukara Yanomami Association be­lönas för sitt ar­be­te för att skydda regn­skogen och den bio­lo­giska mång­falden, när Yonamanifolkets livs­plats och liv hotas av guld­grä­va­re och skogsskövlare – och president Bolsonaro.

På plats var ock­så pris­ta­ga­ren Aminatou Hai­dar från Väst­sa­ha­ra. Hon har i mer än 30 år be­drivit en fred­lig kam­panj för att Väst­sa­ha­ra ska bli själv­stän­digt. Väst­sa­ha­ra oc­ku­peras av Ma­roc­ko se­dan mitten av 1970-talet, då ko­lo­ni­al­makten Spa­ni­en lämnade om­rå­det. FN har för­gä­ves för­sökt ge­nom­föra en folk­om­röst­ning om Västsaharas själv­stän­dig­het men Ma­roc­ko har bloc­kerat alla för­sök.

Aminatou Hai­dar har oför­trött­ligt ar­betat för mänsk­liga rät­tig­heter för sa­ha­ri­erna, trots att hon för­följts, fängslats och tor­terats. Om hennes fred­liga ar­be­te inte lyc­kats ris­kerar den väpnade kampen från be­fri­el­se­rö­rel­sen Polisario att tas upp igen från de stora flyk­ting­lä­gren i Al­ge­ri­ets öken.

Den fjär­de pris­ta­ga­ren, ad­vo­katen Guo Jianmei, som ar­be­tar för kvin­nors rät­tig­heter i Kina, var inte hel­ler när­va­ran­de. Hon med­delade ar­ran­görerna att hon inte kun­de komma med ville inte få stor upp­märk­sam­het på detta fak­tum. Att de ki­ne­sis­ka myn­dig­heterna för­bjudit hennes ut­re­sa och nu sätter press på henne att inte kri­ti­sera re­gimens be­slut är dock up­pen­bart.

Att den ki­ne­sis­ka reg­i­men stoppat henne går väl i lin­je med andra för­sök från Kina att ytt­ran­de­fri­heten i andra länder. Myc­ket upp­märk­sam­het fick svenska PEN-klubbens Tucholskypris till den svensk-kinesiske för­fat­ta­ren Gui Minhai, som är fängslad i Kina se­dan mer än två år.

Ki­nas am­bas­sa­dör hotade kul­tur­mi­nis­ter Aman­da Lind med ”kon­se­kvenser för re­la­tionerna mel­lan Kina och Sverige” om hon full­följde tra­di­tionen att dela ut priset, och re­dan har sådana ef­fekter märkts ge­nom att svenska filmer stoppats från vis­ning i Kina.

Dik­ta­torn Xi Jinpings kon­troll­behov verkar vara oänd­ligt.