Menlöst när Jumanji är tillbaka igen

När Jumanji rebootades för ganska exakt två år sedan var succén lika omedelbar som gigantisk. Nära en miljard dollar tjänades in på biografer världen över. En sådan kassavältare kunde naturligtvis inte bara ignoreras, och denna uppföljare är konsekvensen av detta.

Med detta sagt ter sig det Jumanji: The Next Level som en inte helt nödvändig film. Uppdateringen av nittiotalets Robin Williamsoriginal, som faktiskt angav en viss fräschör i föregångaren känns till stor del som en upprepning i denna andra del. Man bjuds på mer i ännu större format och inte så mycket annat.

Fast hela gänget med kvartetten Dwayne Johnson, Jack Black, Kevin Hart och Karen Gillan i spetsen är förstås samlat igen, och det lär betyda en del för biobesökarna. Så även för mig. Inte minst är det ganska kul att se Johnson spela mot sin sedvanligt handlingskraftiga ledar- och mentortyp. Istället är det Karen Gillan i den coola Martha-rollen som är den smarta och initiativrika i sällskapet.

Men nämnda grupp är som den initierade vet avatarer hela bunten. Alltihop utspelar sig som bekant i ett spel. Den riktiga kvartetten tvingas därmed åter äntra den häftiga Jumanjivärlden och få ett yttre som överensstämmer med ovanstående aktörer i samband med att den känslige Spencer återvänt dit i ett svagt ögonblick av deppande.

Således gäller det för resten av sällskapet att hitta och hämta hem honom. Fast där ute i fantasivärlden väntar många faror, inklusive Jurgen den brutale, en stenhård sälle, som vill lägga allt och alla under sitt förtryckande styre.

Det behöver väl knappast påpekas att det händer saker nästan hela tiden, och vissa inslag, typ en sekvens som innefattar en jakt där våra hjältar jagas av blodtörstiga mandrillapor på diverse rörliga hängbroar är både uppfinningsrika och actionladdade på riktigt.

Men som helhet är det svårt att engageras. Det vilar en lättviktighet med tendenser till plastighet över hela anrättningen. Kanske beror detta i viss mån på att inget någonsin är på riktiga. Eftersom karaktärerna kan krossas av en stenbumlingar, bli svalda av en jätteorm eller råka ut för något annat hemskt och ändå överleva – i alla fall så länge de har liv på lager – är det svårt att ta något på allvar.

Jämför detta med en klassiker som Indiana Jones-serien. Visst, den är också over the top, men det som händer på bioduken är trots allt rotat i en verklighet där obehagliga saker sker även om det kommer en skämtsam replik direkt efteråt.

Eller också handlar det helt enkelt om att Jumanji, modell 00-tal är körd för länge genom en slags imaginär mixer för att passa hela den äventyrssugna familjen. Det här är som helhet menlöst och präglat av ett övertydligt mjäkigt skämtande som annonserar poängen långt i förväg.