Karl Daniel Törnkvist, debuterar med Himlen. Foto: Gunilla Wedding
Karl Daniel Törnkvist debuterar som poet med Himlen på Norstedts.

Lyrikdebut om tysta berättelser och vård

Malmöbon Karl Daniel Törnkvist inleder 2020 med att debutera som författare. Redan tredje januari kommer lyriksamlingen Himlen där berättelser som saknar språk och slit och utsatthet inom vården står i centrum.
– Jag är jätteglad och det känns stort men jag försöker att både glädja mig och hålla huvudet kallt, säger han när vi träffas på ett kafé samma dag som han för första gången ska få hålla sin bok i handen.

Karl Daniel Törnkvists tips till andra med författardrömmar: ”Man ska försöka låta bli att tänka på att det ska bli en bok och kanske ska man också försöka skriva på flera olika saker samtidigt. Jag tror att man känner sig friare då och den där känslan av rörlighet är väldigt viktig. Den måste man värna.”
Karl Daniel Törnkvist om …
… hur han arbetar som författare: ”Jag är en totalt kaotisk författare. Visserligen försöker jag ha disciplin men samtidigt är leken viktig för mig. Jag måste snubbla fram. Ibland är det så att om jag snappar upp något eller hör något, antingen utifrån eller inifrån, så antecknar jag det direkt. Sedan kan de gå långa perioder när jag bara väntar på att det ska rassal ner och jag försöker hela tiden ha den där vaksamheten och uppmärksamheten för man kan höra så otroligt fina och spännande saker när som helst. Fast ibland kan man behöva stänga av och vila.”
… vad han inspireras av: ”jag läser mycket, både skönlitteratur och facklitteratur, gärna psykologi och sedan är det film och musik och jag tänker att allt det här kan inspirera. Någonstans har jag en bild av att jag befinner mig på en soptipp och jag bygger ihop något från saker som finns där – både sådant som slängs in nu och sådant som funnits där väldigt länge. Men det är ett ständigt byggande som det finns något både vanmäktigt och nödvändigt med. Och det där mötet mellan vanmakt och nödvändighet är viktigt.”

Karl Daniel Törnkvist är en relativt nybliven skåning och Malmöbo. Han är uppvuxen i lilla Torshälla strax utanför Eskilstuna och bodde sedan ett antal år i Göteborg innan han och sambon för ett drygt år sedan flyttade ihop i Malmö där han bland annat arbetar som biblioteksassistent. Skrivandet som så småningom lett fram till debuten med Himlen började egentligen redan när han var tonåring.
– Jag började väl skriva när jag var 12, 13 år som så många andra, berättar Karl Daniel Törnkvist. Sedan hittade jag till musiken vilket har varit väldigt viktigt för mig. I gymnasiet spelade jag i ett punkband. Skrivandet fortsatte också men det mer bara fanns där och jag tänkte egentligen inte så mycket på det. Det var först efter att Karl Daniel Törnkvist hade pluggat ett antal olika ämnen inom humaniora, haft ett kulturjobb och sedan blivit arbetslös som skrivandet blev viktigt på ett annat sätt
– Då sökte jag in på Litterär gestaltning på Valand i Göteborg och kom in och där någonstans började det väl, berättar han vidare. Det jag sökte in med var det som sedan blev Himlen.

Var det långt ifrån vad det är nu?
– Ja, verkligen. Det var väldigt oklart, odefinierat och flytande och jag hade aldrig tänkt helhet utan bara skrivit på men med kamraterna, lärarna och min handledare på Litterär gestaltning jobbade jag intensivt med Himlen. Samtidigt blev det efter en tid lite för många läsande röster att ta till sig så jag skapade ett nytt material till textsamtalsrummet på Valand medan jag fortsatte att arbeta med Himlen tillsammans med min handledare. Det var väldigt bra att ha det nya materialet vid sidan om, det blev som en experimentverkstad.

Himlen är en tunn lyriksamling på 80 sidor uppdelad i tre delar – Pladdret, Skogarna i mellersta Finland och Kommer arbetarklassen till himlen? Utgångspunkten finns i Karl Daniel Törnkvists uppväxt i Torshälla och hos morföräldrarna som kom dit från Finland på 60-talet.
– Jag har aldrig lärt mig finska och de lärde sig aldrig svenska, berättar han. Jag var mycket med dem som barn och vi kunde inte riktigt prata men kommunicerade ändå. Man försökte fylla i och göra saker begripliga samtidigt som det fanns något skevt som man blev nyfiken på. Det fanns en tyst berättelse där som har intresserat mig. Jag tror att det var i den änden jag började. Jag funderade kring vad min berättelse är, vilken mina morföräldrars berättelser var, vad en berättelse är och också kring vårt begär efter berättelser. Det blev mycket tystnad, stumhet och vanmakt men tystnad och stumhet som kan generera tal eller språklighet. Jag tror att Himlens form på något sätt har det. Även om det finns ett driv i den så finns det luckor också som gör något med temperamentet i de olika delarna. Karl Daniel Törnkvist kommer inte från någon akademisk miljö men pluggade själv flera ämnen inom humaniora på universitet. Det påverkade honom och det han skrev mycket.
– Det var på gott och ont och någonstans var jag tvungen att krossa det där, säger han bestämt. Från början var Himlen mycket mer ”akademistisk” och jag behövde ett annat tilltal.
Och här kommer den andra viktiga tråden i Himlen in – den som rör sig kring att arbeta inom vården i flera generationer och också att vårdas. I Himlen finns konkreta bilder av hårt arbete och av utsatthet.
– Min mor har alltid jobbat inom vården och jag har själv också arbetet mycket där så vården har alltid funnits som en påtaglig fysisk närvaro, förklara Karl Daniel Törnkvist. Man jobbar med kroppar och man är där med sin kropp och det är så mycket som kan försiggå utan ord. Jag gillar ordet rymd och vården är en sådan rymd där det finns både mycket prat men också något ordlöst berörande som man försöker förstå även om det inte finns något språk för det.

Under arbetet med Himlen var det handledaren som uppmuntrade Karl Daniel Törnkvist att försöka få den utgiven.
– Jag var väldigt osäker men skickade iväg manuset till Norstedts och fick nej. Men det var ett bra och givande nej som jag kunde ta till mig. Så jag arbetade ytterligare med texten och skickade in den på nytt och då blev det ett ja.

Vad kände du då?
– Det var väldigt svårt att landa i, jag tror egentligen inte jag har gjort det än. Nu när den snart kommer ut är jag jätteglad och det är stort men jag försöker att både glädja mig och hålla huvudet kallt.

När vi skiljs åt efter en timmes spännande samtal om Himlen, skrivande och lyrik ska Karl Daniel Törnkvist hem och förhoppningsvis hitta ett paket från Norstedts med Himlen i.
– Förläggaren skickade en bild på den i går och hade precis lagt den på lådan så förhoppningsvis kommer den i dag. Den såg väldigt fin ut så det ska bli spännande.
Tredje januari finns Himlen i bokhandeln och nionde januari är det dags för releasefest i Stockholm med uppläsningar och finsk tango. Och samtidigt fortsätter Karl Daniel Törnkvist att skriva på något nytt. Men exakt vad det är han ganska förtegen om.
– Nu ställer du svåra frågor. Det är nog för tidigt att svara på och sånt är så ömtåligt också, säger han.

Karl Daniel Törnkvists tips till andra med författardrömmar: ”Man ska försöka låta bli att tänka på att det ska bli en bok och kanske ska man också försöka skriva på flera olika saker samtidigt. Jag tror att man känner sig friare då och den där känslan av rörlighet är väldigt viktig. Den måste man värna.”
Karl Daniel Törnkvist om …
… hur han arbetar som författare: ”Jag är en totalt kaotisk författare. Visserligen försöker jag ha disciplin men samtidigt är leken viktig för mig. Jag måste snubbla fram. Ibland är det så att om jag snappar upp något eller hör något, antingen utifrån eller inifrån, så antecknar jag det direkt. Sedan kan de gå långa perioder när jag bara väntar på att det ska rassal ner och jag försöker hela tiden ha den där vaksamheten och uppmärksamheten för man kan höra så otroligt fina och spännande saker när som helst. Fast ibland kan man behöva stänga av och vila.”
… vad han inspireras av: ”jag läser mycket, både skönlitteratur och facklitteratur, gärna psykologi och sedan är det film och musik och jag tänker att allt det här kan inspirera. Någonstans har jag en bild av att jag befinner mig på en soptipp och jag bygger ihop något från saker som finns där – både sådant som slängs in nu och sådant som funnits där väldigt länge. Men det är ett ständigt byggande som det finns något både vanmäktigt och nödvändigt med. Och det där mötet mellan vanmakt och nödvändighet är viktigt.”