Mer turbulens att vänta
För ett år sedan saknade Sverige en ordinarie regering. Både Ulf Kristersson och Stefan Löfven hade fällts i förtroendeomröstningar i sina försök att bilda minoritetsregeringar. Talmannen Andreas Norlén satte inför jul- och nyårshelgen press på partierna att hitta en lösning, annars skulle Sverige gå mot extraval.
De förhandlingar som följde under helgerna ledde till resultat. S, C, L och MP enades om 73 punkter som skulle ligga till grund för en fortsatt S/MP-regering i samarbete med C och L – januariavtalet. Efter lite krumbuktande accepterade V att släppa fram denna regering, trots att det slogs fast att V inte skulle ha något inflytande över svensk politik. Först fyra månader efter valet hade landet en regering igen.
Januariavtalet innebar att S/MP-regeringen tvingades föra en till stora delar liberal politik, präglad av C- och L-förslag. Det skapade misstämning inom Socialdemokraterna och bidrog till att S rasade i opinionen under hela året och slutade på rekordlåga siffror i alla mätningar.
Men sakpolitiskt fungerade samarbetet mellan ”januaripartierna” väl. Flera av de 73 förslagen har genomförts under året och än fler är under utredning för att detaljerna ska klaras ut. Trots intern kritik inom S och stor oenighet inför beslutet inom L med efterföljande partiledarskifte har någon splittring mellan partierna inte märkts.
Det har irriterat oppositionen, inte minst Vänsterpartiet. Med den planerade reformeringen av Arbetsförmedlingen som motiv hotade därför V med misstroendeförklaring mot den nytillträdda arbetsmarknadsministern, och M, KD och SD hakade på – trots att reformen låg väl i linje med vad både Alliansen och M på egen hand utlovat inför valet.
När regeringen lovade skjuta på reformen ett år backade såväl V som M och släppte kravet på misstroendeomröstning – och i förlängningen extraval under våren. Julefriden var räddad.
Men Jonas Sjöstedt hotar med nya omröstningar, om förslag läggs fram om förändringar i las eller om friare hyressättning – och Ulf Kristersson lovar ställa upp, trots att det innebär att han därmed fäller politiska förlag som hans parti stått för i många år.
Ulf Kristersson har också gjort en annan helomvändning som starkt påverkat det politiska landskapet. Före valet lovade ha att ”om inte himlen faller ner” så skulle han aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Han lovade också Förintelseöverlevaren Hédi Fried att aldrig inleda något samarbete med SD. Men hans försök efter valet att bilda en minoritetsregering byggde på stöd från SD, och nyligen träffade han Jimmie Åkesson för att diskutera gemensamma intressen i bland annat migrationspolitiken. Hans löften före valet var inte värda något efteråt.
Därför är spådomen att även nästa år blir politiskt turbulent inte särskilt vågad. När ytterkanterna i svensk politik – SD och V – inte drar sig för att göra gemensam sak och när de traditionella högerpartierna M och KD låter sig styras av extremhögern i SD blir det svårt för regeringen att föra en konstruktiv politik.
Med både L och MP hängande på fyraprocentgärsgårn och SD ständigt på uppåtgående i opinionsmätningarna får Löfven knappast någon lugn stund under nästa år heller.
Yngve Sunesson