Kärleken till fotbollens själ

Under min barndoms bilutflykter med familjen hände det att vi körde flera mils omväg för att hitta rätt bensinstation. Det var nämligen bara Esso som gällde för min far. Alla rationella argument om att det var samma slags bensin oavsett märke avvisades med väldig kraft. Esso var bäst. Punkt.

Och min far gick segrande ur striden. Han gjorde det då och han gör det fortfarande. För idag är hans logik också min. Den gäller i och för sig inte bensinbolag, men däremot andra företeelser i tillvaron. Som fotbollslag. Jag har genom åren rest tusentals mil för att heja på ett lag som jag inte med bästa vilja i världen kan hävda egentligen är bättre, finare eller ädlare än något annat lag. Enda skälet är att det är mitt lag.

Mot den här bakgrunden borde jag ha förståelse för upprördheten över Zlatan Ibrahimovic. I likhet med alla andra civiliserade tar jag självklart avstånd från våldsdåd och sabotage. Men. Det kan knappast förvåna någon att Malmö FF:s supportrar tittar snett på Zlatanstatyn efter att han blivit delägare i konkurrenten Hammarby.

Trots allt det, jag förstår Zlatan Ibrahimovic. För om han är en svikare, då är många av oss det. Fotboll och för övrigt en stor del av idrotten är en salig blandning av lek och allvar, idealitet och krassa affärer. När det gäller storfotbollen är det väldigt mycket affärer. Det är vi som åskådare väl medvetna om, men vi fortsätter att titta och heja även när spelare och ledare byter tröjor.

Nej, jag försöker inte leda i bevis att dagens idrott saknar själ och känsla. Mitt i allt det irrationella hejandet på de olika lagen finns något fint och genuint. Kärleken till bollen och det skickliga spelare förmår göra med den. Och gemenskapen. För det är den som mer än något annat fått mig att resa alla milen, den där villkorslösa gemenskapen som jag delar med andra som i övrigt är helt olika mig. En känsla av sammanhållning i med- och motgång som sträcker sig över alla ålders-, klass, köns- och alla andra gränser.

Det är kärleken till bollen som gör, vågar jag påstå, att varenda MFF-supporter skulle tacka ja till att spela i någon annan klubb. Typ Hammarby. Om de fick chansen. Och förstås, kärleken till framgångens pris, pengarna.

Jag hävdar inte att Zlatan har gjort sitt livs smartaste affär. Men jag kan inte klandra honom. Ingen kan rimligen hävda att han sviker det som är fotbollens och sportens själ, kärleken till bollen och till gemenskapen. Jag behöver inte påminna om hans bollbehandling, och dessutom har hela hans karriär präglats av stark lojalitet med vännerna, med dem han litar på. Dessutom sätter han fingret på det slags hyckleri som vi alla supportrar ägnar oss åt. För när vi försöker förklara vår passion för Malmö FF eller något annat lag så är vi som sagt medvetna om att det inte finns några rationella argument. Vi är medvetna om att det är slumpen eller födelseorten eller någon avlägsen morbror som en gång i tiden gjorde att vi trivs bäst med vissa färger runt halsen.

Egentligen är det behandlingen av bollen som i grunden förenar oss, och därför förtjänar verkligen Zlatan Ibrahimovic en staty. Det är för övrigt därför som jag framöver kommer att heja på Milan, om än i behärskad omfattning.