Annons

Kaxigheten minskar när tryggheten hotas

Hässleholm I Norra Skåne kan du läsa om dagen då hon den där hemska Gudrun med kraft for in över vår bygd.
Hässleholm • Publicerad 7 januari 2020 • Uppdaterad 29 november 2021

I Norra Skåne kan du läsa om dagen då hon den där hemska Gudrun med kraft for in över vår bygd. Jag minns det tydligt, det gör säkert du också. Vi bodde i Tyringe.

Svärföräldrarna, som bodde i Stora Torsjö, en liten plats någon kilometer utanför Tyringe, var och hälsade på. Sedan tog det en vecka innan de kunde åka hem. Byvägen var nämligen totalt igenkorkad av, inte bara ett träd, utan kanske hundra (har inte räknat men det kändes som om det var hundra, minst) som hade säckat ihop efter att ha fått dödskyssen av Gudrun.

Annons

Vad göra? Jo, bädda åt svärföräldrarna så klart. Nu kan man tänka att, oj så jobbigt det blev! Svärföräldrar på besök en hel vecka! Vet ni vad? Det blev precis tvärtom. Vi hade en fantastisk vecka av gemenskap och det blev en speciell sammanhållning. Tacka Gudrun för det. Annars var det en fruktansvärd händelse som satte outplånliga spår och också gav den fruktade granbarkborren en kanonstart i fällda träd som man inte lyckades ta hand om i tid.

Men det är uppenbarligen så att tider då vår trygghet verkligen sätts på prov också gör oss mer öppna för att ta hand om varandra.

När livet ställs på sin spets då är vi minsann inte särskilt kaxiga. Ibland tänker jag att det kanske bara är tider av verklig nöd och oro som kan få oss ödmjuka och tacksamma.

Moraltanten i mig ser alldeles för många bortskämda snorungar som inte är ett dugg tacksamma för att de kan duscha i varmt vatten, har mat på bordet och får gå i skolan. Hur skulle reaktionen bli om vattnet uteblev och det blev tomt i affärernas hyllor och ve och fasa internet slutar att fungera. Jag önskar naturligtvis inte att detta blir verklighet, men måste erkänna att tanken kittlar.

För övrigt har jag funderat mer och mer på hur vi behandlar de djur som vi med god aptit lägger på tallriken. 99 miljoner (!) kycklingar får till exempel varje år sätta livet till för att vi ska få deras goda filéer i magarna. Innan dess lever de i en mardrömstillvaro, ofta tätt sammanpackade inomhus. En liten kyckling är en varelse med känslor och behov. Faktiskt.

I ett reportage i Sydsvenskan läser jag om rörelsen Save Movement, en del av en växande våg av fredlig djurrättsaktivism. Du kanske har sett några av dem när de står utanför slakteriet i Kristianstad med sina plakat. Uppförandekoden är strikt. Negativa kommentarer ska mötas med vänlighet. Bra där. I intervjun säger en av de engagerade kvinnorna om kalvarna hon nyss har sett i en slakttransport ”Jag blir känslomässigt berörd.

Det är ju barn. Som man tar från sina mammor”. Vår industriella djuruppfödning är inte rättfärdig. Det håller jag med om. Samtidigt är det en utveckling som det är alldeles för sent att stoppa. Dock kan lilla jag göra det som mitt hjärta uppmanar mig. Personligen älskar jag bacon eller en fin köttbit.

Nu är det dock så fiffigt att du kan byta ut det där baconet från en gris som livrädd har förts till slakteriet för att möta sina banemän mot en vegetarisk variant, får jag vet av bästa väninnan.

Det finns en mängd varianter på vegetariska ”kötträtter”. Om det funkar? Jo men visst, det har jag bevis på. Köttälskande sonen var på Ikea häromsistens. Han beställde in en kebab. På frågan om den var god svarade han: Verkligen jättegod! Haha! den var vegetarisk, utbrast maken, som var i hans sällskap, triumferande. Kontentan av detta: Det blir mer vegetariskt på tallriken framöver.

Carl-Johan BaulerSkicka e-post
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons