Stormen Gudrun var en mardröm

Tragedin blev stor för många. Generationers slit gick till spillo.

För honom slukade stormen åtta års avverkning.

Vi sitter i Lars-Eriks och Sonja Levins ombonade kök och blickar tillbaka 15 år i tiden.

Anteckningarna fortsätter: 8:e januari: + 6 grader på morgonen. Högg som sagt nere i Jonstorp och var hemma igen klockan 15.00. Stormen började strax efter och klockan 16.45 var vi strömlösa. Telefonlösa klockan 17.00. Det kom 22 millimeter regn.

10:e: + 6 grader. Var i Osby å Södras kontor och tecknade 3.000 meter stormvirke. Det var ett flertal andra skogsägare där och inspektorn Wessberg hade fullt upp. Lagt på nedblåsta takpannor på huset och 12 var sönderblåsta och fick bytas ut med nya. Rensade Trånghyltevägen färdigt. På kvällen var vi i Liatorp med frys och kött och i Loshult och lade kött i deras frysbox.

Så långt Lars-Erik Levins dagboksanteckningar.

Själv grät hon och sörjde. Samtidigt säger de båda att det trots allt handlade om materiella värden.

Men i stormens spår följde också något som människan sällan får uppleva i tider av välfärd. Nämligen hjälp och gemenskap.

I samma bok säger bonden Jan-Erik Virdebrant, ”Det blev en sorts sorgearbete. Men det kom ihop med den där tsunamin. Man kan inte sörja träd när hundra, tusen människor har avlidit. Så kändes det”.

Lars-Erik Levin, som är en erfaren skogsman, ställde upp så mycket han orkade. Det som blev ett stort problem var att det inte fanns skogsmaskiner och transportbilar nog. Mycket som hade fällts av stormen blev kvar i skogen.

Stormens följder visade också, menar Lars-Erik, att den moderna tidens sätt att plantera skog är förrädisk. Kostnadseffektiv, men känslig. Bara granskog på stora ytor.