Friskolor och grundlagen

Ett etableringsstopp för friskolor kan bryta mot grundlagen, enligt den utredning om konfessionella friskolor som lämnats över till regeringen av utredaren Lars Arrhenius. Trots det tänker regeringen med samarbetspartier driva igenom stoppet. Det är trots stötestenarna ett bra initiativ. Det har förekommit alltför många orimligheter i kring hur friskolorna drivits för att det ska kännas tryggt. Ett etableringsstopp är det enklaste sättet att trycka på bromsen och se över systemet.

I Sverige har religionen under i alla fall de senaste hundra åren setts som något personligt. Det är ett bra förhållningssätt i ett sekulärt land, där medborgarskapet är baserad på likhet inför lagen och där man aktivt arbetat för att skapa avstånd mellan kyrka och stat så religiösa hänsyn inte ska styra samhället.

Det är viktigt att skilja mellan rätten att driva eller gå i en konfessionell friskola och religionsfrihet. Att begränsa etableringen av konfessionella skolor är ingen inskränkning av religionsfriheten. Det står eleverna fritt att utöva religion innan eller efter skoldagen och att diskutera den under lektionstid även om skolan inte har religiös etikett.

Att till exempel få be under lektionstid kan däremot inte vara en rättighet, eftersom undervisningen ska handla om inhämtning av kunskap enligt läroplanen och inget annat.

Detta är en åtgärd för att försöka värna friskolesystemet, inte för att motverka det. Tyvärr har det funnits varningstecken kring konfessionella skolor, där bland annat könsseparatistisk undervisning skett trots att det inte ska vara så i svensk skola. I andra fall har det rört sig om att man inte har haft ett vetenskapligt förhållningssätt.

Det är trossamfundet eller familjen som ska utbilda barnet i dess religion, inte skolan. Barn vistas så få timmar om dygnet i skolan att denna tid måste få handla om att inhämta kunskap. Att barn får en religiöst neutral undervisning ger barnet att bilda sig en egen uppfattning om vilken religion hen vill utöva, eller om hen vill slippa religionen. Martina Jarminder