Spara på de sårbara
Det finns barn som hävdar att jag har lyssnat på dem och det är den enda bekräftelse jag behöver. Min lärarassistenttjänst har upphört och jag är ute ur bilden, men kan inte sluta tänka på mina elever:
Den autistiske tioåringen, som i juridisk mening inte existerar och inte får det stöd han behöver. Jag kan inte längre vakta honom under lunchrasterna. Vem ska skydda honom när klasskompisarna tänker slå honom?
Elvaåringen med dödsfixering och självskadebeteende: vem kommer gå efter henne när hon sparkar på klassrumsdörren efter att ha blivit utvisad? Vem kommer se till att hon inte dunkar sitt huvud blodigt i ste
Vem kommer smuggla den livrädda tolvåringen mellan klassrummen för att hon ska slippa möta sina mobbare i korridoren? Vem ska ta samtalen med hennes hysteriska föräldrar?
Vem kommer försäkra den problemstämplade elvaåringen att hon inte är en dålig person? ”Förlåt för alla gånger jag har kommit till dig”, skrev hon till mig: ”Alla tror alltid att allt är mitt fel”.
Vem kommer jaga de avvikande tioåringarna varje gång de inte infinner sig på lektion? Vem kommer lyssna på dem nästa gång de i desperation utbrister att det kanske är deras tur att bli ihjälskjutna?
För att lyckas arbeta förebyggande behöver vi vara fler vuxna i skolan, även om skolledningens diagram visar att vårt arbetslag är tillsatt med ett adekvat personalantal.
Sara Wettergren (Malmöliberalerna) hävdar med bestämdhet att pengarna är slut och att föräldrarnas uppror mot skolornas nedskärningar är lönlösa. Jag är ingen ekonom, men även jag kan förstå att pengarna måste hamna någonstans. Används de för att finansiera den s.k. ”knarkhelikoptern”, som numera utgör ett stående inslag i Malmös stadsbild? Har pengarna, via socialt acceptabla mellanhänder, hamnat i någons privata fickor? Används de kanske för att resa ännu ett påkostat monument i någon av Malmös mer bildsköna stadsdelar? Jag kan inte göra annat än spekulera.
Jag har länge undrat varför skolledningen aldrig kommenterade det antimobbningsprojekt jag initierade tillsammans med två elever. Kanske skulle ett sådant initiativ signalera att mobbning är en verklig företeelse på skolan? Faktum kvarstår: mobbning existerar på alla svenska skolor. Tror du mig inte? Fråga de utsatta eleverna.
Ett av skolans problem är att löneförhandlingsstrategier har blivit viktigare än barnens mående. Precis som Malmös kriminella vill locka till sig unga genom att vädja till deras drömmar om en sprillans ny Lamborghini verkar vi själva i huvudsak fokusera på våra egna drömmar om ett nytt soldäck eller resan till Maldiverna. Vi är alla ansvariga. Skicka mig gärna hatbrev om du inte håller med.
