En satir som prickar helt rätt

När Mel Brooks med jämna mellanrum var här på 1970-talet i samband med någon av sina Det våras-filmer minns jag att Det våras för Hitler, eller Producenterna som den hette från början, kom upp på tapeten. Kunde man verkligen skämta om Hitler utan att skämmas? Mel Brooks svarade att kunde inte han som var jude göra det utan skam så kunde ingen. Charlie Chaplin gjorde som bekant det ultimata karaktärsmordet på Hitler i sin Diktatorn men Mel Brooks står inte långt efter.

Det har annars gjorts otaliga nidporträtt av Hitler i olika komedier och till och med Disneys Der Fuehrer’s Face har dragit sitt strå till stacken. Även Josef Stalin fick huvudrollen i en lysande satir, The Death Of Stalin som kom 2017, så visst kan man se världshistoriens mardrömsgestalter i en narrspegel.

Det pratas och skrivs mycket just nu om att man måste sätta en bruksanvisning på satir för att folk skall veta att att det handlar om satir. Trams tycker jag – om inte åskådaren begriper att det hen ser är satir är det usel sådan och inte ens vård att kallas satir. Regissören Taika Waititi levererar i nya Jojo Rabitt politisk satir av den högre skolan.

Det är ett pärlband av hysteriskt roliga och bisarra infall som samtidigt ger perspektiv på en tid när världen hade slagsida på grund av en liten före detta korpral med storhetsvansinne. Jojo Rabbit (Roman Griffin Davis kommer att låta höra av sig framledes, var så säker) är en tioårig kille som inte bara växer upp i Hitlers skugga, han har honom också som låtsaskompis. Här vimsar Waititi själv omkring som levande karikatyr av en självfixerad Hitler och talar om att ta svängarna. Jojos mamma (Scarlett Johansson) jobbar med frihetsrörelsen och försöker öppna ögonen på sonen.

När hon så gömmer en ung judisk flicka Elsa (Thomazin McKenzie) i sitt hus börjar han successivt ifrågasätta den rappakalja hans låtsaskompis predikar.

I Jojo Rabbit finns hela tiden ett djupt allvar och en medvetenhet om tid och rum men allt dukas upp med samma typ av svarta humor och tragikomiska glimt i ögonvrån som också var Mel Brooks varumärke. Skillnaden är väl främst att Brooks undvek direkt våld och ond bråd död medan Waititi med jämna mellanrum konfronterar oss med att vi befinner oss i en värld i krig. Jojo Rabbit är en udda uppstickare som kommer att drunkna i utmärkelser och säkert få det publika underlag den är värd.