Nu vill han få det sista ordet

Kanske kan man se albumet Song cycle, som släpps den 16 januari, som en markering för hans nya fokus.

På albumet – det ges ut på vinyl – sjunger Christoffer Lundquist alla låtar tillsammans med Hanna Ekström, som han arbetat med av och till i flera år.

De flesta av instrumenten som hörs på skivan spelar han själv. Musiken har tydliga influenser från främst engelsk popmusik från 60- och 70-talen. Han har skrivit den till texter av Michael Saxell; på skivomslaget redogörs för vilka händelser som de tar avstamp i.

Där framhävs också att inga datorer använts vid inspelningen - Christoffer menar att musik som bygger på datorer tenderar att låta likadant, att lokalen och människorna präglar ljudet på ett annat sätt när man spelar in analogt.

På omslaget syns han och Hanna Ekström fotograferade i en bokskog.

– Det är skogen alldeles här borta, säger han och gör en gest.

Vi sitter i hans studio Aerosol grey machine, i en gammal gård långt ute på landet i östra Skåne.

– Vi köpte det för att ha som sommarställe; efter ett tag kom vi på att ville bo här.

Vi, det är han och hans fru Ylva, som blev ett par redan på gymnasiet.

– Vi flyttade hit från Lund när första dottern föddes.

Det var i slutet på 90-talet och sedan dess har studion i Vallarum hört mycket musik födas. Efter en snabbkalkyl i huvudet kommer Christoffer fram till att mellan 130 och 140 skivor spelats in här.

– Det blev en ganska fin sluttrio, myser han och räknar upp Sven-Ingvars, Gyllene Tider och Hedda hatar.

Innan dess har studion hyst artister som Sahara Hotnights, Moneybrother, Wilmer X, Ulf Lundell, Edda Magnason, Eldkvarn och många fler.

Och så klart Brainpool, hans eget band, som hade sin kommersiella storhetstid på 90-talet och som fortfarande gör musik ihop.

– Vi finns som ett brödrahobbyband. Vi träffas ibland och skriver ny musik; någon gång kommer vi att hitta fokus och komma ut med en ny platta.

Men lite får det vänta; Christoffer är i full färd med att bygga om sin studio. Han ska inte driva den som en kommersiell inspelningsstudio längre, ska inte spela in andra artister, utan bara koncentrera sig på sina egna projekt. Och då behövs lite andra tekniska lösningar – till exempel för att man behöver kunna nå reglagen medan man spelar.

– Allt i en lokal färgar ju musiken och nu kan jag den här lokalen. Efter 25 år i samma rum är det dags att städa ut och börja om.

– Nu ska jag öppna dörrar jag inte känner till än, sammanfattar han.

Var det ett svårt beslut att ta, att satsa på den egna musiken?

– Ja. Jag har ju byggt upp en identitet och fått uppskattning för det jag gör här.

– Jag tror helt enkelt att det handlar om att jag vill ha sista ordet. Visst, jag får jättemycket utlopp för min kreativitet när jag jobbar med andra artisters musik – men det blev ändå frustrerande att det i slutänden ändå inte är jag som bestämmer.

Och han har känt att arbetet med andra inte gett honom tid att på allvar ta tag i den egna musiken, att det har blivit styckevis och delt, på den tid som blivit över. Nu ska han ge sig själv chansen att ta ett ordentligt grepp om det egna.

– Jag har ingen stor ekonomisk buffert, men jag har ändå fått en chans och tänker att jag vill ta den. Jag drömmer om att vara fri och kreativ. Jag vill syssla med den musik som faller mig in just nu – och det kan vara vad som helst. Jag är kreativt rastlös. Jag vill följa lusten, helt enkelt.

En bit från studion har han ägt ett hus där gästande artister kunnat övernatta. Tio besökare har han kunnat hysa. Det är sålt nu.

Christoffer säger visserligen att han trivs utmärkt bra med att bo så här lite avsides, i alla fall med skånska mått. Men är han inte orolig för att det kan bli lite för ensamma arbetsdagar när han bara ska jobba med sig själv?

– Jag har hittills aldrig testat gränsen för när jag är för ensam. Men stillheten i en avlägsen skog är mer lockande för mig än pulsen i vilken stad i världen som helst.

– Jag har rest mycket och har liksom fyllt den kvoten i livet.

Han har farit världen runt på turnéer med Roxette, först som basist och sedan som gitarrist.

Men på sin allra första Roxetteturné 1994 spelade han i förbandet, Brainpool från Lund. Där var han från början inhoppare när basisten skulle göra lumpen.

Och, säger han, det var inte förrän Brainpool slog igenom, när han var i 25-årsåldern, som han egentligen vågade tänka tanken att ha musiken som yrke.

Han växte upp i Lund. När han föddes hade Beatles precis hade lagt av, men hemma hos en ung moster fick han rota bland hennes Beatlesskivor, så de blev ändå en stor inspiration för honom – vilket alltså fortfarande hörs. Och han säger att det var en stor upplevelse för honom när han för några år sedan fick ta emot ett pris av Sir George Martin, legendarisk i egenskap av beatlarnas skivproducent.

Christoffer Lundquist berättar att han inte fått någon egentlig musikundervisning.

– Jag har lärt mig själv – naturligtvis med hjälp av förebilder. Undervisningssituationen upplever jag som hämmande.

Han kommer från en akademisk familj, så det var den vägen han själv slog in på, men mål och mening kände han egentligen inte på universitetet.

– Jag läste filosofi och sedan engelska. Sedan fick Brainpool skivkontrakt och då behövde jag lyckligtvis inte fortsätta.

Sedan dess har han haft musiken som jobb, även om han säger att han alltid haft känslan att det kan ta slut när som helst.

Den nya skivan, som kommer på vinyl, släpps den 16 januari, på hans 50-årsdag. Det blir dock inget ståhej då, eftersom han håller på med förberedelser inför den minneskonsert som Sveriges Television arrangerar för att hedra Marie Fredrikssons minne några dagarna senare.

Våren fortsätter med – förutom fortsatt jobb med att bygga om studion – ett annorlunda projekt. Christoffer ska, tillsammans med dottern Ingrid på bas och Julia Jarl på trummor – båda spelar i bandet Hedda hatar – för Musik i Syd arbeta fram musik som ska dockas med den som kommer ur Musica Vitae, en klassisk stråkensemble, baserad i Växjö.

– Det är spännande när olika medvetanden möts.

Det hela ska resultera i konserter i Växjö och Malmö och i ett dubbelalbum, återigen på vinyl.

I april hoppas Christoffer Lundquist ha en användbar studio, men riktigt klar tror han inte den blir förrän i höst.

– Jag kommer att fortsätta ge ut material i ett ganska högt tempo, lovar han.

– Ett eller två album per år, gärna enstaka låtar däremellan.

– Jag vill ha en levande häxkittel av output. Jag har redan oerhört mycket material skrivet, jag har drivor med idéer.