Dov, tung rytm i lysande rättegångsdrama
Ända sedan jag läste Harper Lees starka roman Dödssynden (To kill a mockingbird) och såg filmatiseringen som gav Gregory Peck en Oscar har jag varit fascinerad av rättegångsdramatik från södern i USA.
Då, 1962, var storyn som tilldrog sig i depressionens 30-tal högst kontroversiell. Flera av Hollywoods stjärnor, bland dem James Stewart som var konservativ republikan tackade nej till rollen som småstadsadvokat som försvarade en ung, svart man som stod anklagad för våldtäkt och misshandel av en vit kvinna. Peck, som var stark demokrat såg bokens och filmmanusets potential och tackade med glädje ja.
Genom åren har det gjorts flera bra filmer i Harper Lees anda och det är ingen tillfällighet att hennes namn även lyser inte bara symboliskt över regissören Destin Crettons Just mercy, ett verklighetsbaserat rättegångsdrama som utspelas i Alabama 1987.
Bryan Stevenson (Michael B.Jordan) är en ung Harvardutbildad advokat som vigt sitt liv åt att juridiskt hjälpa svarta, dödsdömda fångar som på osakliga och till och med falska grunder dömts till döden. En sådan är Walter McMillan (Jamie Foxx) som väntar på avrättning efter att ha dömts för mordet på en 18-årig, vit flicka.
Ju mer Bryan Stevenson botaniserar bland bevis och indicier inser han att det varken finns det ena eller det andra som styrker McMillans skuld. McMillan motarbetas på alla fronter och det finns egentligen inga styrande krafter som vill att fallet skall komma i fokus igen. Stevenson har alltså en rejäl uppförsbacke att vandra bara för att få resning i fallet.
Cretton berättar lågmält och känslofyllt om händelsernas utveckling och Jordan och Foxx passar som handen i handsken i sina roller. Inga eftergifter för att lyfta tempot utan intrigen flyter på i sin egen dova, tunga rytm under dryga två timmar.
Det här är en film som talar sitt tydliga språk och man lyssnar gärna och begrundar.
FILM
Just mercy
Regi: Destin Cretton
Medverkande: Michael B.Jordan, Jamie Foxx, Brie Larson med flera