Om en tystnad som bryts

På den konservativa och Trumphejande amerikanska tv-kanalen Fox News är byxor förbjudna för de kvinnliga programledarna. Istället gäller det att visa så mycket bara ben det går i korta fodralklänningar med högklackat till. Bakom beslutet ligger tv-chefen Roger Ailes (briljant rolltolkning av John Lithgow) som menar att tittaren, oavsett hur tråkigt inslaget är, stannar kvar istället för att zappa vidare om det bara finns ett par snygga ben att titta på. Tittarna vill ha ett bombnedslag helt enkelt.

Det är också detta filmen Bombshell handlar om, och vad som händer när tystnaden faktiskt bryts. Det mesta är verklighetsbaserat, precis som HBO Nordics tv-serie The loudest voice som även den dyker ner i skandalen kring tv-mogulen Ailes.

I centrum för dessa berättelser står tv-kanalens stora stjärna, den politiska kommentatorn, journalisten och juristen Megyn Kelly (spelad av en fenomenal Charlize Theron), den före detta kanalstjärnan Gretchen Carlson (Nicole Kidman) och nykomlingen på redaktionen, Kayla Pospisil (Margot Robbie), en ung kvinna som växt upp med Fox News och drömmer om en karriär på tv-kanalen. Kayla är till skillnad från Megyn och Gretchen en helt påhittad karaktär byggd på många av de anonyma vittnesmål som framkom i skandalen.

Bombshell ger en skrämmande inblick i en vidrig kultur som fortfarande existerar på många platser och i flera sammanhang. Den skildrar hur fort det kan gå att faktiskt anpassa sig till ett klimat där det ses som normalt att snurra ett varv och få kroppen bedömd av högste tv-chefen som förklarar att det är ett visuellt medium och att kvinnorna måste se bra ut. En snurr som sedan leder till det ena övertrampet och övergreppet efter det andra av Ailes och många av hans manliga medarbetare. Protesterar man – ja då är det bara att rensa skrivbordet och gå hem.

Det är en viktig och aktuell film, men har man redan sett The loudest voice väntar inte speciellt många överraskningar i själva grundhistorien. Skandalstoftet känns inte heller så intressant i den svenska biosalongen som det förmodligen gör i den amerikanska. Filmens stora behållning är istället regissören Jay Roachs utmärkta jobb med att lyfta fram historier ur historien, och att han balanserar dem på ett bra sätt med en förståelse för kvinnorna snarare än att skuldbelägga.