Effektiv och suggesiv berättelse med Cage

Det fanns en tid då Nicolas Cage var följetong på bio. Smekmånad i Las Vegas (komedi), The Rock (action) och Änglarnas stad (drama) - ingen genre var främmande för honom. När vi skrev nytt sekel trodde jag att han gått i pension men så alls icke. Den gode Cage hade hängt på Steven Seagal in i föredettingarnas Hall of fame, det vill säga in i dvd-världen där allt dumpas som inte anses värdigt stor duk.

Faktum är att Cage varit lika aktiv i nedförsbacken. Regissören Richard Stanley är också ett kapitel för sig. Stanley började snickra ihop den kista som John Frankenheimer fick sätta spiken i. Marlon Brandos ”magplask” The island of dr Moreau, som var ett lustmord på Charles Laughtons mästerverk, gjorde honom ointressant som regissör. Tills nu när han är tillbaka med Color out of space där Cage gör huvudrollen.

Vad kan vi förvänta oss när dessa två tar sig an en filmatisering av H.P. Lovecrafts sci-fi berättelse? Det är för övrigt fjärde gången Color out of space filmas. En hel del matnyttigt blir glädjande nog också infriat den här gången. Att alla besökare från det stora okända orsakar ragnarök och svavel har vi lärt oss från Världarnas krig. Som i en psykedelisk härdsmälta får nu också Nathan Gardner (Nicolas Cage) och hans familj ett kvitto på det. Nathan har flyttat ut i ödemarken med sin fru och tre barn när en meteorit landar på gården. Efterhand förgiftas djur, växter och till slut människor av det okända som döljer sig i meteoriten.

Det här är effektivt och suggestivt berättat och de färgsprakande effekterna väl iscensatta. Cage är bra – han startar sin karaktär på halvfart, jobbar successivt upp sig till panik och hysteri. Joely Richardson likaså som hans cancersjuka hustru och Madeleine Arthur i rollen som dottern Lavinia kommer säker att låta höra tala om sig. Gillar ni sci-fi är det här något för er.