Fler samtal mellan partierna

Det är mycket prat om vem som pratar med vem och vem som inte pratar med vem. Ulf Kristersson (M) pratar med Jimmie Åkesson (SD) men vill inte vara med i samtalen om nya stambanor. Ebba Busch (KD) pratar också med Jimmie Åkesson och med Jonas Sjöstedt (V), som emellertid vägrar prata med Jimmie Åkesson.

Det mest uppmärksammade samtalet den senaste veckan är nog Ulla Anderssons (V) och Elisabeth Svantessons (M). i SVT:s Agenda pratade de om sin överenskommelse om att ge kommuner och regioner mer pengar. Jag kan förstå att en och annan partigängare i Vänsterpartiet och Moderaterna skruvade på sig lite besvärat i TV-fåtöljen.

Trots allt, Vänsterpartiet och Moderaterna framstår inte som den mest trovärdiga alliansen när det gäller ekonomisk-politiska frågor. Samtidigt lever vi i en ny parlamentarisk värld. Det finns inte längre något eller några givna regeringspartier eller regeringsalternativ, och då är det inte konstigt att partierna försöker finna nya framkomstvägar. Murar har rivits och allianser har upplösts, och partierna måste lära sig navigera i ett nytt landskap.

Det tycker jag i grunden är sunt. Därför har jag svårt att bli upprörd när demokratiskt valda partiledare pratar med varandra. Samtalet, utbytet av idéer med meningsfränder och motståndare, är det politiska systemets livsnerv. För mig är det inget märkligt med att företrädare för Vänsterpartiet och Moderaterna undersöker om de trots allt har en del gemensamt. Av samma principiella skäl tycker jag att när regeringen bjuder in alla partier till samtal om tågutbyggnad eller försvarspolitik eller något annat ska inbjudan gälla alla partier, utan undantag. Och jag tycker det blir direkt larvigt när Moderaterna vägrar delta i samtal om höghastighetståg, det vill säga vägrar prata om det som för bara några år sedan var en stor profilfråga för samma parti.

Samtal är förstås inte samma sak som samarbete. Samarbete förutsätter samsyn och ett gemensamt ansvarstagande. Mot den bakgrunden blir förstås samarbetet mellan Vänsterpartiet och Moderaterna bekymmersamt. Återigen, det som bekymrar mig mest är inte att politiker pratar med varandra, utan att det finns politiker som uppenbarligen inte pratar med varandra.

M och S må vara tilltufsade men de är våra två statsbärande partier. Dels av historiska skäl, dels därför att Socialdemokraternas Stefan Löfven och Moderaternas Ulf Kristersson fortfarande framstår som de mest sannolika regeringsbildarna. Av detta följer att de har ett särskilt stort ansvar.

Det finns frågor som i det närmaste kräver breda lösningar som håller över tid. Vi behöver en stabil försvars- och utrikespolitik. Även migrationsfrågan handlar om våra relationer till andra länder och vår förmåga att leva upp till internationella konventioner. När det gäller sprängningar och kampen mot grov brottslighet är det direkt pinsamt att de statsbärande partierna inte förmår åstadkomma en kraftsamling.

Kort sagt, trots Januariavtalet och bitterheten efter Alliansens upplösning, det finns ett samtal jag saknar och som Sverige verkligen behöver, nämligen samtalet mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson.