Antisemitismen dog inte med Auschwitz

I ett litet rum på ett äldreboende i Malmö sitter en 100-årig kvinna och läser tidningen. Antisemitismen som hon känner så väl, den som aldrig givit henne någon ro, har återigen börjat spira, tränga undan, ta plats.

Natalias familj var chassider, ultraortodoxa judar, och hennes pappa var en djupt troende man. Gud skulle skydda honom, det var han övertygad om.

Natalia lyckades till slut ta sig över gränsen mot Ryssland och där stannade hon tills kriget var över. Livet i kommunistregimen var ingen dans på rosor, men Natalia säger att ryssarna delade sin fattigdom med de flyende, och för det är hon evigt tacksam.

100 år i världen har tagit på Natalias krafter. Benen som en natt för länge sedan sprang för livet över gränsen från tyskockuperade Warszawa till sovjetockuperad mark rör sig nu med näppe fram till diskbänken i det lilla rummet i Malmö. Hon torkar näsan och ögonen för jag vet inte vilken gång i ordningen efter alla år som gått. Hur många tårar kräver minnet av en utplånad familj?

Tårarna rinner som små bäckar utmed fårorna i hennes ansikte men rösten stockar sig aldrig. Natalia hade flytt från sitt hemland, hela hennes familj och en stor del av hennes vänskapskrets hade utrotats i nazisternas förintelseläger inte långt ifrån platsen hon brukade kalla hem. De som tidigare varit hennes grannar hade under kriget tagit över hennes boende.

Någon källare kunde polisen inte hitta och inte heller några kristna barn, men det satte inte stopp för folkmassans ursinne. Någon avlossade ett skott, och fem timmar senare hade 42 judar, bland dem barn och gravida kvinnor, skjutits ihjäl, kastats från fönster, misshandlats till döds och stenats. Förövarna var en blandning av polis, soldater och folkmobb som gjorde gemensam sak i att mörda sina grannar.

I andra rum, på andra platser i Malmö, träffar jag människor som nästan inte minns. Gamla människor som flytt igen och igen från nazister och krig och död och förintelse men som inte längre har ork nog att återkalla minnen, som inte längre har ben som bär dem till diskbänken för att hämta papper för att torka tårar. Snart finns de inte mer. De som faktiskt var där. Alla händelser och tankar, alla rädslor och förhoppningar som ännu inte är dokumenterade kommer om bara några år att vara för evigt utraderade ur världens hjärnbalk. Men än lever människor som minns. Vilket eller vilka äldreboenden i Malmö de bor på kan jag inte skriva ut i texten. Den upplevda hotbilden mot dem är för stor.

För ett par år sedan kastade ett tiotal maskerade män molotovcocktails mot synagogan i Göteborg, där en grupp judiska ungdomar firade chanukka. På en demonstration i Helsingborg samma år kallade en imam judar för ”apornas och svinens avkommor”, och på Möllevångstorget i Malmö, inte långt ifrån den plats där Natalia bor, samlades ett par hundra människor för att demonstrera mot Donald Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Ur folkmassan skanderades uppmaningar om att skjuta judar.