Familjefest med ångest och charm

Filmer om dysfunktionella familjer som mer eller mindre motvilligt möts på stora sammankomster finns det gott om. Inte minst I USA har man en förkärlek för denna minigenre. På senare år har titlar som En familj - August: Osage County med Meryl Streep, stjärnspäckade höjdaren This is where I leave you och julrelaterade Love the Coopers tillstörsta delen förgyllt repertoaren.

Nya Familjefesten är ett franskt försök i genren, och den vinner onekligen i längden. Svärtan är dock tydligare här än i de amerikanska filmerna och betoningen på dramaelementet starkare och komiken pratigt, subtilt vass på ett ett typiskt franskt vis.

Det är sommar och sol på landsbygden. Där väntar vitala matriarken Andréa och hennes timide make Jean besök av alla sina tre vuxna barn med respektive och eventuella ätteläggar. Det är nämligen födelsedagsdags för den åldrande mamman, och det ska naturligtvis firas med mycket mat och dryck, lekar, barnteater och andra trevligheter.

Fast fullt så rogivande och mysigt som det var tänkt blir det förstås inte. Snart sticker gammalt groll och konflikter upp sina fula tryne igen. Dramats något överspände, men framgångsrike broder Vincent irriterar sig i vanlig ordning på andre brodern - slarvern och tillika kulturbohemen Romains - oförmåga att skapa såväl pengar som struktur i sitt liv. Denne är å andra sidan en jäkel på att fixa damer. Synd bara att nya erövringen Rosita relativt omgående upplever att det är ”för mycket ångest” i huset, och vill avvika. Såvida hon inte får röka på.

Som om detta inte vore nog dyker även fragila systern Claire upp efter tre år i USA med en trasig relation i bagaget, och då hotas den i alla fall tidvis goda stämningen fullt ut. Krav på pengar av mamma Andréa i kölvattnet på ett trassligt arvsskifte och total kyla från den efterlämnade tonårsdottern är ingen bra kombination. Särskilt inte för den som har en historia av psykisk ohälsa som utlöser ett beteende utan spärrar.

Om detta låter som en tung och jobbig historia får jag be om ursäkt. För även om det nu finns en hel del tragik i det hela måste jag äga att den höga graden av värme och rörande små ögonblick lindrar. Likaså präglas filmen i övrigt också av en tilltalande lättsamhet med mycket roligheter i form av både välskriven tonsäker dialog och diverse komiska episoder. Vad mer? Jo, skådespeleriet är starkt på alla fronter, vilket förhöjer det goda intrycket ytterligare.

Sedan kanske den (över)kritiske kan tycka att den manusförfattande och skådespelande regissören Cédric Kahn inte riktigt alltid lyckats balansera de olika stämningslägena med varandra. Men han gör det definitivt för det mesta. Vilket ska tas som en rekommendation med emfas.