Storstad, sorg och fakta i bild
Jisses vad många fina bilderböcker det kommit på sistone. Spalten får helt enkelt ägnas åt ett litet urplock ur högen.
Jag börjar med den underbara Liten i staden (Lilla Piratförlaget) av Sydney Smith i översättning av Katarina Kieri. På de inledande två uppslagen finns med enbart bilder och vi närmar oss sakta bokens jag, känner hela staden som lutar sig över, skymmer sikten, trängs. Så detta enkla: ”Jag vet hur det är att vara liten i staden. Ingen ser dig, höga ljud kan vara hemska, och ibland vet man inte vart man ska ta vägen.” Nu är vi långt inne i denna storstad, bland skyskraporna och de gula taxibilarna. Det är kallt. Snö. Varje bild ökar känslan av utsatthet, med ett påkämpat lugn. Vi får tips om gränder att smita in i, varmluft ur rör, en bänk med en vän. När slutet närmar sig sitter desperationen som en klump i halsen, som bara lättar lite med avslutningsbildens kattspår i snön. ”Jag känner dig. Du klarar dig alltid.”
Vi är Lajon! (Natur & Kultur) av barnboksdebuterande Jens Mattsson och hyllade illustratören Jenny Lucander är en finurlig och färgsprakande berättelse om leken som verktyg för att hantera svåra saker som sjukdom och död. Två bröder är lajon med stor päls som jagar gaseller på savannen. Men en dag vill storebror lajon inte springa mer. Han ligger bara och har ont. Lillebror lajon kämpar på, fortsätter ryta och morra, fortsätter ta med storebror på jakt även när han tappat sin lajonpäls och måste åka rullstol. Det är en hjärtknipande berättelse, som både kommer nära det stora svåra och samtidigt skapar en lekfullhet, inte minst genom de fantastiska illustrationerna, som gör det sorgliga möjligt att prata om.
Ledsen (Rabén & Sjögren) av veteranerna Lotta Olsson och Emma Adbåge går mer rakt på sak. Här är det Känslor med stora bokstäver. Känslor som byggs upp och verkligen får komma ut. Här tas de små barnen på stort allvar och en vardaglig förskolesituation får ta plats och utforskas från det att favoritgosedjuret tycks bort till dess att gråten är varm och skön och får breda ut sig och synas.
Slutligen en faktabok, som också den tar barn på stort allvar. Anne Fiskes Göra barn – så går det (natur & Kultur) till, är ett praktverk till kunskapskälla för de barn som vill veta mer om människans fortplantning och ett framväxande liv.
Snarast är den att jämföra med klassikern Per, Ida och Minimum, och föräldrar får vara beredda på lika explicita beskrivningar av könsumgänge nu som då. En mening stör mig, i en övrigt föredömligt inkluderande och kärleksfull bok, och det är när avsnittet om provrörsbefruktning snöpligt avslutas med att ”det vanligaste sättet att göra barn på är att ha samlag”.
Det må så vara, och det må också vara att författaren behövde komma vidare och beskriva samlagsbefruktning men det hade gått att göra utan att förstärka normer och känslor av utanförskap. Ämnet adoption tas upp så kortfattat att det snarast hade varit bättre att hoppa över i just denna bok.
