För Elisabeth Linton går en dröm i uppfyllelse när hon regisserar operetten Orfeus i underjorden på Malmö opera. foto: Gunilla Wedding
Kristine Nowlain som Cupido, Maria Streiffert som Juno, Naja Mondrad Hansen som Minerva, Loa Falkman som Jupiter, Marianne Mörck som Thalia och Klara Ek som Diana i Orfeus i underjorden. Foto: Mats Bäcker

Presenterar en Orfeus som är i takt med tiden

I och med premiären av Orfeus i underjorden på fredag är är operetten tillbaka på Malmö operas scen efter mer än tio års bortavaro.
– Det är 75-årsjubileum i huset och eftersom Malmö varit operetternas stad ville vi gärna fira med just en operett. Och vi har lockat hit en riktig drömensemble, säger regissören Elisabeth Linton entusiastiskt.

Elisabeth Linton är chefsregissör och dramaturg på Malmö opera och står för regi när Jacques Offenbachs operett Orfeus i underjorden intar scenen med Loa Falkman som Jupiter, Rickard Söderberg som Vän av ordning och Marianne Mörck som en gyllene Thalia, lik den Thaliastaty som möter besökarna i operans foajé. Och så Malmöbosatta Martin Vanberg i titelrollen som Orfeus och norska Eir Inderhaug som Eurydike.
– Orfeus i underjorden var den opera som startade hela operettgenren, berättar Elisabeth Linton. Offenbach skrev den i Paris 1848 och drev våldsamt med sin samtid och för oss kan det vara svårt att förstå vilka skämt som var roliga på den tiden. Därför har Andreas T Ohlsson översatt och skrivit en ny text till oss, i Offenbachs anda. Det är fortfarande underhållning, lätt och roligt men med några stick till samtiden. Och här följer vi egentligen bara traditionen, i operettgenren gör alla sin egen version och man lånade hejvilt från både varandra och sig själv.

Orfeus i underjorden bygger på den grekiska Orfeusmyten där Orfeus måste ner i dödsriket i underjorden för att hämta sin fru Eurydike.
Offenbachs Orfeus börjar dock i gudarnas boning Olympen där ett stort gäng gudar, alla släkt med varandra, festar, bråkar och är otrogna. Olympens härskare Jupiter försöker hålla ordning och Vän av ordning lägger sig i allt. Orfeus är högst motvillig att bege sig ner i underjorden men Vän av ordningen insisterar och Jupiter bestämmer att alla gudarna ska gå ner i underjorden och hjälpa till.
– Det här är en riktigt härligt invecklad intrig, konstaterar Elisabeth Linton med ett skratt. Och i vår uppsättningen utnyttjar vi husets resurser fullt. Det är ett ymnighetshorn att ösa ur med full kör, full orkester och kostymavdelningen har fått jobba för fullt med Anja Vang Kraghs kostymer. Och så har vi en verklig drömensemble. Som regissör är det fantastiskt att få arbeta med det här.

För Elisabeth Lintons del är fredagens premiär dessutom en personlig dröm som går i uppfyllelse.
– Jag förälskade mig i Orfeus i underjorden när den gick på Stora teatern i Göteborg och jag jobbade i garderoben, berättar hon. Det var en helt ljuvlig version som utspelades på en oceanångare och helvetet var i maskinrummet. Den här musiken är starkt präglad i mig och det är superlyxigt att en gammal dröm blir verklighet.

Är det stor skillnad mellan att regissera opera och operett?
– Operett är ju mer som en musikal eftersom det är talade dialoger och nummer och det finns ingen som håller tajmingen åt dig. När man gör en genomkomponerad opera kan man i alla fall släppa den biten, men här är det jag som får orkestrera det hela. Men det är en väldig ynnest att få möjlighet att jobba med bägge delarna.

På vilket sätt har ni knutit Orfeus till vår samtid?
– Jag kan säga så mycket som att det absolut finns ett avstamp i metoo i vår version. Det kunde vi inte låta bli, vi var ju tvungna att peta ner männen från makten här. Jag skulle egentligen önska att föreställningen hette Eurydike i underjorden för det är hennes resa vi följer. Först gifter hon sig med violinisten Orfeus men märker att han inte är intresserad av henne. Då ger hon sig i lag med Pluto men han blir lite tråkig och då dyker Jupiter som är makten upp. Snart inser hon dock att han bara är en vindflöjel och förstår också att ingen man ska bestämma över hur hon ska leva sitt liv. Det är det som är hela berättelsen, samtidigt som det också finns lättheten och underhållning här. Med lite socker i botten går medicinen ner som Mary Poppins säger.

I och med Orfeus i underjorden spelas alltså en renodlad operett på Malmö operas scen för första gången på tio år och Elisbeth Linton menar att det inte är omöjligt att den kan komma tillbaka.
– I Frankrike lever operetten i allra högsta grad. Här i Sverige har den legat i Törnrosasömn de senaste 20 – 25 åren. Operetten är musikalens moder, så det blev allt mer musikaler. Men Malmö var under en period en av Europas stora operettstäder så det finns en oerhört stark tradition här och vi hör också av publik i foajén och biljettkassan att de är glada att operetten kommer tillbaka nu.

Dagens fråga

Åt du semla under fettisdagen?

Loading ... Loading ...