Verklighetens Malmö ryms i Lönnaeus roman

För mig som är uppvuxen i Malmö och har lämnat staden för flera år sedan är det både underhållande och irriterande att läsa en roman som utspelar sig där. Framförallt runt Möllevången, eller Möllan som det heter i folkmun. Statyn Arbetets ära, torghandeln, falafelhaken, ölställena, hipsters som flyttar ner i sjok, bor kollektivt och romantiserar gangsterstämpeln som Malmö tampas med, knarkiga svartklubbsrave på Norra Grängesbergsgatan - allt detta som finns i verkligheten ryms också i Jens Lönneaus debutroman Clara.

Enligt baksidestexten ”ett psykologiskt spänningsdrama” och nog är här spänning så man baxnar. Huvudkaraktären Vilhelm från Göteborg har googlat på coola, farliga Malmö länge och fantiserat om att flytta dit för att börja om. Bli ny. En helt rimlig längtan som de flesta går igenom då och då, det att förändras och uppfinna sig själv på nytt. Han vill trampa gatorna runt Möllan, hänga i Folkets park, ha det gott, men mest av allt fly sitt förflutna.

Vilhelm lyckas skaffa ett rum hos en tjej, Clara, och allt verkar bra förutom det märkliga krav hon ställer för att han ska få rummet: Han måste spela hennes pojkvän och han får inte fråga varför. Eftersom Vilhelm är en jagsvag individ som ändå vill bli någon annan går han med på det.

Clara stylar om honom och han får snudd på en ny identitet som han ska ha inför hennes bekantskapskrets. De hänger med hennes polare i Kollektivet, en grupp människor som bor ihop i en lägenhet på Möllan och alla ser upp till henne. Varför de gör det framkommer efterhand. De går på fester, handlar kläder ihop, hon skaffar jobb åt honom på ett café. Kort sagt är Vilhelms nya liv i full tillblivelse.

Han njuter av transformationen och av att hänga med Clara och blir vad det verkar kär i henne, men det har han ingenting för. Allteftersom står det nämligen klart att någonting är fel. (Vilket han borde ha förstått när han ombads spela hennes pojkvän, men desperation driver som bekant människan långt.)

Clara börjar efterhand uppvisa tendenser som närmast beskrivs som borderlinebeteende - det är gaslighting och lynniga utbrott, lögner, hemligheter, hot. Claras värld, inklusive hennes fördärvbringande bror som spanar utanför deras hus i en stadsjeep, är livsfarlig och Vilhelms bakgrund vecklas fram bit för bit för läsaren liksom hans rädsla.

Ja, det är mycket som händer i Clara. Kanske väl mycket. För många karaktärer och några knappt troliga skeenden ruckar mitt förtroende en smula, men för att vara debutant anser jag ändå att Lönneaus ror i land det hela både konsekvent och taktfast.

Berättelsen är högspänd från början till slut och glappar inte trots att den lätt hade kunnat göra det med så många pusselbitar. Språket är rent och oklanderligt, visst, inte prunkande och poetiskt som jag föredrar, men det hör sällan denna genre till. Ett antal meningar känns för tillrättalagda, som om författaren inte litar på läsarens föreställningsförmåga ännu, men låt gå.

Lönneaus är inte oäven, tvärtom. Boken vältrar sig i miljöerna runt Möllan, Bergsgatan, Spångatan, Triangeln, det droppas namn på matställen och klubbar som finns i verkligheten, liksom beteenden, livsstil och umgängeskoder och allt detta känns autentiskt, välskrivet, minutiöst. (Kanske för att jag vet att det är exakt så här det ser ut, men i alla fall.)

Förutom Clara, hennes bror och upplösningen då som är för tillskruvad och drastisk, men jag tror heller inte att hyperrealism varit författarens motiv. Dock är omslagets frånvaro av estetik rakt nedslående. Det ser ut som vilken deckare som helst på rea i en matbutik, säger absolut ingenting. Nog förtjänar boken bättre?