En ros till våra hjältar

Pernilla Ekdahl:

Min ros går till Billie Eilish, 18-åringen som visar alla musikskapande gör-det-självare att det går att inte bara nå ut i bruset utan ta hela världen med storm. 2015 presenterade hon sig på Soundcloud med ”Ocean Eyes”, för ett par veckor sedan blev hon den yngsta artisten någonsin, och första kvinna, att vinna i de fyra tyngsta kategorierna på Grammy Awards 2020: Årets album, Årets skiva, Årets låt och Årets nya artist. Dessutom är hon en fin förebild, inte minst för sina unga fans, genom att våga prata om psykisk ohälsa och vägra låta sig objektifieras.

Gunilla Wedding;

Jag ger min ros till den amerikanska skådespelaren, manusförfattaren och regissören Greta Gerwig. Även om jag så klart grät när jag såg hennes filmatisering av Louisa M Alcotts ungdomsklassiker Unga kvinnor gjorde det mig samtidigt så lycklig att hon lyckades fånga hjärtat i den här boken från 1868 som betytt så mycket för så många och samtidigt göra den relevant och levande för vår tid. Här hyllas flick- och ungdomsboken, längtan efter det kreativa skapandet och så alla möjliga sorters kärlek. Att Gerwig gjort mig rejält filmlycklig förut med så väl Lady Bird (regi och manus) som Frances Ha (manus och huvudroll) gör henne extra väl värd den här rosen.

Maria Zandihn:

Efter att ha läst författaren och journalisten Matilda Gustavssons bok Klubben finns det få som förtjänar en ros och kärlek så mycket som hon. Med mod, envishet och skarp penna avslöjade hon inte bara Kulturprofilens vidriga handlingar och övergrepp och vände upp och ned på hela Svenska Akademien, hon gav framförallt flera kvinnor som blivit utsatta styrkan att våga berätta och stå upp för sig själva. I Klubben får man följa med i Gustavssons grävande och hur hon avslöjade Kulturprofilen, och jag beundrar henne bara mer och mer efter varje läst sida.

Clemens Altgård: Jag kan tänka mig att dela ut en ros till Madeleine Grive som sedan starten 1980 driver en kulturtidskrift som varje decennieskifte byter namn. Tidskriften 80-tal blev 90-tal, 00-tal och 10-tal. I år kommer den att heta 20-tal. Den utgör ett viktigt inslag i det svenska litteraturlivet och i egenskap av chefredaktör har Madeleine Grive varit en sammanhållande faktor. Många är de författare som gjort sin debut i hennes tidskrift och utan den vore Litteratursverige avsevärt fattigare.

Britte Montigny:

Min ros på alla hjärtans dag tillägnas Dan Wolgers som genom hela sitt konstnärskap konsekvent och med en oemotståndlig blandning av humor och allvar blåst på alla kulturkonventioner. En uppstickare som gång på gång fått hela kulturetablissemanget att gnissla tänder i vanmakt inför alla ”galna” påhitt. Problemet var bara att de oftast var geniala och därför omöjliga att bortse från. Och på den vägen är det fortfarande. Dan Wolgers är de konstverk han skapar – en kameleont med tusen ansikten. Hans konst får mig ofelbart på bra humör. Han är en av dem som behövs.

Lars-Erik Larsson:

Jag skulle vilja ge en alla hjärtans dag-ros till Tord Nihlén, konstnärlig ledare för Höörs Sommaropera.

Under mer än tjugo års tid har han varit en av de drivande krafterna med att presentera en ny operauppsättning med barn och professionella musiker, sångare och scenskapare varje år, varav inte mindre än tolv nyskrivna verk. Och nu är han i full färd med att skriva ett libretto på Shakespeares skådespel Trettondagsafton. Musiken skrivs av tonsättare Håkan Carlsson.

Och i pipeline ligger redan en opera för nästa år.

Matilda Arborelius:

Jag vill ge en ros till Sara Danius. Sara Danius stod upp när allt annat var ner. Hon knöt sin blus, tog sin plats och sa sin sak. Hon gick ur tiden för tidigt och var på sätt och vis (dessvärre) även före sin tid. Hon sa ifrån när det var fel i en position där få andra skulle haft modet att göra det. Smart, stark och karakteristisk. För sin sak borde hon ha inte en ros utan minst ett fång. Ett fång rosor i rosa och orange.

Anton Wedding:

Taylor Swift hör till en liten skara artister som (med enstaka svackor) förgyllt ett helt årtionde med sin musik. Hon har under de senaste tio åren släppt fem album om förälskelse, relationsbråk, uppbrott, återföreningar och nya uppbrott. Jag delar ut en ros till henne för att hon varit med mig i med- och motgångar och för att hon förgyllt min vardag med perfekta popmelodier och oneliners som: “Forgetting him was like trying to know somebody you never met” från låten “Red”. Eller vad sägs om den här från “All Too Well”: “You call me up again just to break me like a promise / So casually cruel in the name of being honest”.